Det är inte utan att jag blir en smula förvånad av det inledande spåret Dia Arto. En lugn, stämningsfull, närapå vacker bit, som fungerar som ett slags intro till Two Hunters. Samtidigt är den olycksbådande, särskilt med tanke på de ytterst närvarande, långsamma trummorna. Tankarna går osökt till Angelo Badalamentis musik till tv-serien Twin Peaks; vacker, men olycksbådande.

The owls are not what they seem.

Kopplingen till Badalamenti och Twin Peaks är egentligen inte särskilt långsökt. Wolves in the Throne Room kommer från staten Washington, där Twin Peaks spelades in. Bandet bor i ett kolletiv i skogen och har uttryckt misstänksamhet mot mer urban black metal, och genomgående i såväl tv-serien som Wolves in the Throne Rooms musik är en närhet till skogen med dess egenskaper.

Amerikansk black metal har intresserat mig ända sedan jag snubblade över Weaklings Dead as Dreams för några år sedan. Den accentuerar i viss mån vad som är kännetecknande för mycket av den amerikanska svartmetallen som jag har stött på; fokus ligger snarare inåt än utåt. Där många europeiska genrekollegor ägnar sig åt att explicit ösa ur sig sitt hat mot än det ena, än det andra, blickar amerikanerna ofta inåt och försöker fånga känslan av hat, ångest och alienation.

Wolves in the Throne Room tillhör absolut den senare skolan, men samtidigt tycker jag mig finna en slags tröst någonstans i deras black metal. Låtarna påminner på sina håll snarare om postrock än som black metal som vi känner den, och det vansinne man kan finna hos andra black metal-akter står inte att finna hos Wolves in the Throne Room. Snarare finns där ett lugn och en förtröstan, en slags värme mitt i allt hårt.

Skogen har både det karga och ovissa, men även lugn och stillhet. Så också Wolves in the Throne Room.