Of Montreal Heimdalsgate Like A Promethean Curse
Av alla låtar på Of Montreals underbara Hissing Fauna, Are You The Destroyer?, och av alla låtar i år, är den här allra allra mest lyssningsvärd. Alla vridningar och vändningar, det ödesmättade introt och den beroendeframkallande refrängslingan, texten och titeln. Allt är perfekt. (Madelene Holm)

Client Lights Go Out
Trots Muteboxar, El Hijo-album och Tony Allen-dubblar så är det upp till Client om en låt måste plockas ut från året. Lights Go Out sitter på ett snorenkelt men effektivt intro och årets mest poseframkallande basgång. Under de 3:42 som den pågår höjdes visst volymen plötsligt till 11. Årets bästa festaccessoar tillsammans med Legendario. (Martina Nordman)

Jonas Steur med Jennifer Rene Fall to Pieces
En av 2006 års allra bästa låtar bars fram av Jennifer Renes ensamekande röst när hon, tillsammans med Jose Amnesia, gav oss den hypnotiskt vackra och sorgsna neonpulserande bilfärden Louder – rakt igenom ett nattsvart känslolandskap. Att Jennifer Renes röst var som född för just den här typen av blå poptrance verkar vara något som Jonas Steur insåg rätt snabbt. Tillsammans skapade de Fall to Pieces. Med Jonas vid maskinerna och Jennifer Rene vid micken rusar Fall to Pieces fram längs med samma trancelandsväg som Louder – med det ensammaste av pianon i den lilla burkiga bilradion. (Ola Andersson)

Kleerup och Robyn With Every Heartbeat
Receptet är ganska enkelt. Beat. Röst. Persona. Resultatet blev en låt som var omöjlig att få ur huvudet och som fastställde två saker. 1) En genuint grym låt kan hamna etta på Englandslistan. 2) Det finns nu inga tvivel om att Robyn är en nationalklenod. (Marie Lindström)

M.I.A. med Bun B och Rich Boy Paper Planes (Remix)
Att det skulle vara så enkelt att uppröra både David Letterman och Denise ”DeDe” Lopez 2007 hade väl ingen trott? M.I.A. gjorde på en och samma gång årets mest fästande och omöjliga låt. Att sjunga refrängen är hopplöst. Att ogilla den här glädjebomben var lika omöjligt. (Patrik Hamberg)

Aesop Rock Citronella
När man trodde att Aesop inte kunde förvåna och att han skulle fastna i sina egna tidigare så tråkiga beats så stilar Ian Bavitz inte bara upp årets skiva utan även årets låt. Egenproducerat, hårt, mörkt, futuristiskt och dessutom fyllt av svidande kritik i kryptisk form. Fragmentariskt och genialiskt och kanske inte så flummigt och pseudointellektuellt som man först kan tro, eller? (Pontus Gustavsson)

Cutters of the pie, throw your summers in the sky Collar-pop Jolly Roger die, motherfucker, die!

The Good, The Bad & The Queen 80′s Life
Trött och perfekt i Albarnsk symbios. 80′s Life är bästa spåret från albumet som gick ut så försiktigt, som försvann i bruset. Ett album, som likt The Great Escape kommer ligga och puttra under ytan i skivsamlingen, fenomenet som under 2007 drog sin sista suck, och göra sig påmint då och då. (Maria Gustafsson)

Studio Out There
Den har hängt med från årets början och jag blir fortfarande lika lycklig varje gång den spelas därför känns valet både enkelt och självklart i år. I evighetslånga Out There bygger Studio först upp den första halvan till snygg taktfast Curepop innan de med klingande baktaktsgitarrer, pärlande analoga retrosynthar, en enkel basgång och acidslinga låter de avslutande nio minuterna långsamt glida över i ett briljant solnedgångssoundtrack där en bister snut i pastellkostym kör genom ett neonskimrande fuktigt Miami. (David Drazdil)

Säkert! Sanningsdan
Falling Down-revanschlystnad i symbios med manodepressiv svensk pop. Unikt och fantastiskt uppfriskande. (Agnes Arpi)

Mikael Herrström Dirtmachine
Av någon anledning älskar jag den här låten. Den har så många komponenter jag faller för. Låten är mjuk men ändå stenhård och har en sprucken röst, rocksväng och orgel som huvudrollsinnehavare. En minut och trettio sekunder in i låten händer något magiskt. Det pågår i ungefär en halv minut. En övergång från en brygga till en sista vers som är något av det snyggaste jag nånsin hört. (Fredrik Welander)

The Donnas Like an Animal
Brett Anderson påannonserade låten på spelningen i Göteborg i höstas med orden ”There are a lot of songs written by lovers to lovers. This one’s for everybody else”. En klockren hårdrocksdänga och ibland är det precis det som behövs. (Tomas Lundström)

Dark Tranquillity Terminus (Where Death Is Most Alive)
Att lyssna på den här låten är som att springa genom ishårt ösregn med vinden i ryggen i nedförsbacke. En sugande elektrisk syntström för mig likt en magnet in i en söndertrasande riffstomp som beslutsamt och hänsynslöst trappas upp till en vansinnigt snygg refräng. Stanne med kompani är melankolins fanbärare och den här låten både lindrar och sliter sönder. Jag älskar den. (Isabelle Ståhl)

Neurosis To the Wind
På ett överbokat tåg mot Göteborg i den allra värsta julhetsen blir det så självklart vilken årets låt är. När låten börjar närma sig slutet och när det i mina lurar vrålas To the Wind på ett nästan otäckt gutturalt sätt, upplever jag samma fantastiska känsla som i somras på ett smällfullt och kokhett Debaser. Neurosis har definitivt gjort årets låt med sitt mästerverk To the Wind. (Mats Guldbrand)

The Stoner och Daniel Boyacioglu Mellan planeterna stängde jag av spisen
(Kal Ström)

Jonas Knutsson & Horn Please! Bosambo-revati
Svarta havet möter Siljan. Och plötsligt framstår Odessa som så nära. (Peter Dahlgren)

Of Montreal The Past Is a Grotesque Animal
Att The Past Is a Grotesque Animal innehåller årets mest pretentiösa och fantastiska textrader och var en av årets låtar hade jag redan konstaterat. Men när Of Montreal öppnade konserten i Stockholm med denna över tio minuter långa, kompakta kvicksandsundergång blev det uppenbart att det faktiskt var årets allra bästa. (Susanna Huldt)

Podcast: Play in new window | Download