Parallellt med att julklapparna ska slås in och rimmas, fisken ska lutas och granen ska kläs så ska nu bokslut göras och året sammanfattas, betygsättas och omröstas. För nu ska listorna presenteras och priserna delas ut. Och när jag av olika anledningar tvingats fundera över vilka som för mig varit årets album, och då just årets svenska sådana, landade jag på en topp tre som här behövde kompletteras med en recension. Promise and the Monster fick nämligen aldrig någon.

Innan jag hade sett omslaget till Transparent Knives i en ordentlig storlek trodde jag länge att Billie Lindahl, som jag antar att det är som står i den upplysta skogen, faktiskt var en björn. Mina hastigt dragna slutsatser får väl härledas till artistnamnet, och att det därför vore helt logiskt att det var ett monster eller något slags odjur på framsidan.

Andra hastiga slutsatser man idag skulle kunna dra är att Promise and the Monster, eftersom hon både ligger på samma bolag som och den senaste tiden varit support åt José González, skulle kunna låta lite som honom. Eller i alla fall intressera samma publik. Men det vore å andra sidan ingen felaktig slutsatsdragning. För när man lyssnar på Promise and the Monster så inser man att det verkligen är helt naturligt att José González skulle vilja ta med sig henne på turné.

De har på något vis samma skörhet och tidlöshet i sin sång. De har samma förmåga att kunna få en att känna sig både hopplös och hoppfull, på samma gång. Det är stämningsfullt och lågmält fingerplockande. Och med eller utan monster så låter det så vackert svartvitt som omslaget ser ut.

Promise and the Monster imponerade i år med sin debut, på samma sätt som José González gjorde för ett par år sedan. Jag hoppas att det också får fortsätta i samma bana.

Det var för övrigt José González som gjorde årets andra svenska album. Frida Hyvönen gjorde det första.

Promise and the Monster Sheets