Att en svensk debut hamnar etta i prestigefyllda omröstningen Soundcheck hos tidningen Close Up, där fem av tidningens skribenter betygsätter 15 nyutgivna skivor och den med högst medelvärde hamnar i topp, hör inte till vanligheterna. Ändå var det precis vad Kongh gjorde i tidningens augustinummer, i konkurrens med storheter som Pig Destroyer, Entombed och Behemoth.

Småländska Kongh har sin geografiska bas i Vetlanda och den musikaliska diton i vad som brett kan kallas för slömangel. Doom/sludge beskriver de det hela själva, men åtminstone sett till riffen finns där en hel del hederlig metal i grunden, det vittnar inte minst gitarrljudet om.

Estetiskt, såväl som musikaliskt, finns stundtals stora likheter med Switchblade. Det är långsamt, smått repetitivt och tungt. Omslaget pryds dessutom av en skogsbild, men till skillnad från Switchblades gråa har Konghs försetts med en brun ton. Fullt logiskt släpps också skivan av Switchblade-trummisen Tom Bertilssons bolag Trust No One Recordings.

Men det vore helt klart fel att avfärda Kongh som Switchbladekloner. Här finns nämligen många fler bottnar att upptäcka. På inledande Pushed Beyond dyker det upp en slidegitarr och i samma spår dyker det även upp snabba mangelpartier. Inledningen på avslutande Zihuatanejo andas duktigt med sentida Mastodon och fram till dess har såväl Neurosis som valda delar av den extrema doomsvängen dykt upp i mitt medvetande.

Och där någonstans finns nog anledningen till att en svensk debut kan slå sig fram bland internationella storheter. Förutom att det är ett gediget hantverk, gräver Kongh nämligen friskt ur den rådande musikaliska kanon inom den hårdare skolan just nu, ur vilken Kongh själva är sprungna. Timing is everything, som man säger. Kongh låter helt rätt.

Counting Heartbeats är hursomhelst en lovande debut. Givetvis har de en bit kvar till att muta in den där förstaplatsen på riktigt, konstigt vore väl annat. Men grunden är lagd även om det fortfarande finns en del att jobba med. Låtarna kan ibland bli en aning segdragna, och produktionsmässigt finns en hel del att önska, även om Tomas Salonens trumljud är smått fantastiskt, såväl som David Johanssons pipa. Nästa gång har de något att leva upp till och det är en utmaning så god som någon.