Jag har hört Hellyeah kallas för groovig sydstatsdoftande förfest-metal. Jag har hört dem kallas Den nya ultimata metal-supergruppen. Många amerikanska tidningar har kallat deras debutplatta för den bästa som släppts 2007. Via skivomslag och övrig merch har mina förhoppningar ytterligare triggats. Med en ikonografi fylld av klassiska sydstatsattribut, som lastbilar och cowboyhattar, och bandet som gemytligt sitter och dricker öl, har jag associerat starkt till sådan där sympatisk gungig sydstatsrock som jag alltid smälter för och alltid förlåter bristen på intelligenta texter och überinnovativ teknisk finess.

Med Vinnie Paul Abbott från Pantera som trummis borde ribban ligga hyfsat högt, och Bob Zilla från Damageplan, sångaren Chad Gray från Mudvayne och övriga bandmedlemmar härstammandes från Nothingface, var jag helt enkelt naivt förhoppningsfull när jag lade den här plattan i spelaren.

Vad följer? Sextio minuters grav besvikelse. Trött riffmanglande med total avsknad av finess. Man märker knappt när refrängerna sätter in, det hela är en ganska massiv ljudmatta utan överraskningar. Enda spåret som kommer i närheten av något med känsla är Alcohaulin ass, med en akustisk gitarr som har lite sådan där sprucken banjo-känsla över sig, men så går texten igång.

A little bit of sunshine
a little bit of booze
a little bit of me
and a little bit of you
a little bit country
a little bit of blues
a slice of heaven
and a little piece of you…come on

Nej, det är ingen rocket science direkt. Det är skrattretande pinsamma texter som handlar om gräsrökning, hur bra Hellyeah är, tacklistor till ett antal strippor etc. You would’nt know och Matter of time funkar ett tag men blir tråkiga ganska snabbt.

Hellyeahs historia sägs ha börjat då Chad Gray och Tom Maxwell började diskutera möjligheterna med att skapa en supergrupp. Storhetsvansinne, säger jag, och bandets namn stärker bara den teorin. Det hela är en ganska lam historia som jag faktiskt knappast ens skulle välja som muzak till förfesten.