Trots att Professor P bara är tjugoett år gammal känns det som om han alltid har varit en relevant del av den svenska hiphopscenen. Det har i nuläget gått sju år sedan han gjorde sitt första avstamp med stappligt flow på svenska utan målbrottsinträde. Efter att i Sverige främst blivit förknippad med battle och freestylerap har Petter Tarland mer känd som Professor P slutligen blivit klar med sitt debutalbum efter av mängder av gästinhopp, en bortglömd EP och en hembränd gratisskiva tillsammans med Profet.

De musikaliska influenserna på Patience är tydliga och hörs i de klassiska trumbreaks och de acapellor som scratchas in av DJ Akilles i varenda av skivans fjorton spår. Hela skivan osar amerikansk östkust, och det är en ljudbild som producentparet ProAktive (Professor P och DJ Akilles) är fullt medvetna om. Östkustvibbarna hörs inte bara genom musiken utan också genom skivans texter som ofta tar upp traditionella hiphopämnen som skrytrap och nostalgiskt berättande. Som i förstasingeln Payin’ Homage (What A Life) som är en historiskt kryddad promenad längs med Professorns minnesbilder.

Samtidigt som det traditionella soundet är en av skivans stora styrkor är det också en av skivans svagheter. För även om Patience är en välsvarvad skiva så faller den lite på originaliteten. Som inbiten hiphoplyssnare ger skivan inte särskilt många nya infallsvinklar och det blir svårt som lyssnare att motivera sig till en undergenre som redan är så exploaterad. Men trots allt är det beundransvärt att två unga killar ändå lyckas knåpa ihop en så pass solid skiva med lyrisk kvalitativ hiphop från Sverige på engelska.