Om någon svensk ska sjunga om hur det är att sitta på en sunkig krog i Hamburg och vänta på döden är det Thåström. Om någon ska spela gitarr till den sången är det Ossler. Om någon ska rama in det hela är det Hellberg. Om någon följt deras väg fram till den här skivan är det självklart.

Jag vet inte om redaktör Ström håller med mig, men hans gillande av Thåströms medverkan på Fläskkvartettens ”T.K.K.” kanske kan tyda på att han inte kommer hata det här.

Sällskapet bjuder på något massivt och svårt. Inte otillgängligt, men en aning ovänligt. Det här är den musikaliska versionen av centralstationerna i Warszawa och Hamburg. Dieselavgasers dofter blandat med stekos, brända mandlar och en och annan överdos. Allt i knappt urskiljbara färger, närmast svarvitt.

Det låter spöklikt bra. Nedtonat läskigt. Från anslaget i ”482 mhz” till högtalarutropen som avslutar ”Hauptbanhof” rör sig Sällskapet i en sotig tunnelvärld. Ledsamt industriell och mekanisk på något sätt. En nedpitchad varningssignal, som i ”Le Havre”. En trasig dödsvals i St. Pauli bland ilandflutna vrak i fulfina ”Nordlicht”. En dystopisk Osslergitarr möter Kraftwerk-liknande pulser i ”Ravic”. Och i ”Järnstaden” blir det så vackert att våren stannar upp.

Knopparna tvekar och fåglarna vågar inte kvittra när Sällskapets svaga undergångsbrus tar över världen tillsammans med en långsamt tickande metronom och ett ekande piano. När Nina Ramsbys glasklara röst lägger sig längst fram fryser jag och allt jag ser till is. Tiden står till och luften jag andas ut faller till marken utan ett ljud.

Sällskapet i zenit, så vackert att det gör ont.

Precis som Rom-fördraget har Thåström just fyllt femtio. Och det är knappast någon slump att Sällskapet låter så här. Det är inte något tvärt lappkast den här gången heller. Jag hör resultatet av allt han gjort tidigare i de här asfaltbrusiga kosmopolitsångerna, men jag hör också hur Ossler och Hellberg påverkat. Sällskapet är utan tvekan en grupp.

PLP ligger sked med akustiska Thåström. Osslers använder sina mest febriga gitarrsträngar att stryka under budskapet med. Hellbergs ljubilder skapar oro. Det spelar ingen roll om det är en låt utan sång eller med. Den här skivan är fantastisk på samma sätt som Migalas ”Restos de un incendio”.

EU:s ledare borde lyssnat på det här i söndags när de firade femtio. Den grå vardagens knappa kontrast, det dödliga allvaret i den skönaste prettoförpackningen. Lika bra i ljud som film. Postsyntiga industrivisor och postindustriella syntvisor. Den mentala istiden tjugosex år senare, helt utan humor. Sällskapet har gjort låtar och kortfilmer som är oumbärliga för oss som tar livet på lite för stort allvar.

En livboj av cement, del tre.