Ullevi
Göteborg
21 juni, 2003

Min första konsert med Bruce Springsteen kan liknas vid en tur i Lisebergs nya attraktion Balder. Topparna är högre än högst, men det finns också några rejäla dalar. Karln spelar ju trots allt en av de låtar jag önskar att han aldrig gjort, ”Working on the highway” – och verkar mer än lovligt nöjd med det. Dessutom bromsar han ibland effektivt upp den eufori som börjat fortplanta sig på Ullevi. Inte minst vid uppstoppet ”Into The Fire” som är stelare än arenans betongfundament.

Dessutom kändes publiken en aning trögstartad, och den förväntade allsångsorkanen på ”Waiting on a sunny day” kom aldrig – men den kom istället senare. Visst sjöngs det även i ”Waitin’…”, men inte alls i den omfattning jag väntat mig.

”Darkness on the edge of town” krossar
Inledningen är bra, men något trevande. Men efter det intensiva drivet i ”My love will not let you down” krossar kraften och ursinnet i ”Darkness on the edge of town” allt. Springsteen formligen vrålar ut sista refrängen. Det är tungt och bistert, men alldeles förbaskat bra. Där börjar konserten på allvar. För att direkt tappa fart igen. Visserligen är det intima partiet med ”Empty sky” och ”You’re missing” stämningsfullt och innerligt, men det når inte ut över en hel arena. Då spelar det ingen roll hur vacker stämsången mellan Springsteen och Patty Scialfa är.

Men missförstå mig rätt. Detta är inget annat än ett lyxproblem, för bra är det. Riktigt bra.

När en enorm version av ”Badlands” rullar ut över publiken lossnar det på riktigt. Vi har klappat takt på rutin till gräsliga ”Working on the highway”, börjat studsa upp och ner till ”No surrender” och stelnat till igen till ”World’s apart” – men när Mighty Max Weinberg drar igång världens bästa trumintro och ”Badlands” sparkas igång vaknar hela Ullevi. Det studsas, dansas och klappas. E Street Band och Springsteen tänder till och jag ryser. Det är en primitiv urkraft som väcks till liv och det är bara att följa med.

För sen följer rysarversioner av partylåtarna ”Out in the street” och ”Mary’s place”. Den senare i en tjugominuters version där pastor Springsteen bjuder in till rockmässa och predikar hela sitt evangelium. Bandpresentationen är en klassiker. Till slut tvingar Springsteen upp alla på fötterna. Även de mest stela häckar på pressläktaren rör sig i raderna. Det svänger. Bandet tonar ned och exploderar. Om och om igen. Storartat.

”The River” knäcker
22.04 stannar mitt hjärta en sekund. Världens bästa munspelsintro ljuder ut över Ullevi. Publiken vrålar av glädje och ”The River” görs in en grym version. De nya fraseringarna till trots, låten är starkare och bittrare än det mesta och när munspelet och Soozie Tyrells fiol möts får den ytterligare en dimension. Hade Springsteen sjungit den som förr, hade detta mycket väl kunnat vara konsertens största ögonblick.

Efter denna makalösa uppvisning stampar Springsteen stenhårt på bromsen. Med en effektivt euforidödare. Sega ”Into The Fire” får aldrig något som liknar själ, fast den är känslig. Men det varar endast vad som känns som ett kort ögonblick. Sen följer nämligen en mäktig version av ”Thunder Road” – där publiken tar igen mycket av det de missade i ”Waitin’ on a sunny day”. Allsången är lika imponerande som trycket i låten. Det är svårt att tro att Springsteen och bandet spelat den här låten i princip hur många gånger som helst. Det låter som de spelar en ganska ny låt, som är kul att spela.

Efter ett kort spel för galleriet inleds det första – och fantastiska passet extranummer. En grymt svängig ”Bobby Jean” följs upp av en knastung och knaslång ”Ramrod”. Knappast den roligaste låten, men spelglädjen och samspelet mellan Springsteen och bandet är enastående och smittar av sig. Det svänger hejdlöst om denna raggar-rökare.

Kan aldrig bli bättre
Sedan följer något av det mäktigaste jag någonsin upplevt. Under de minuter som Springsteen och bandet levererar en övermäktigt fantastisk och intensiv ”Born to run” ryser jag konstant. Ett gäng femtioplussare sjunger om något de inte borde. Om en känsla som de borde förlorat för mer än tjugo år sedan. Med en glöd som skulle göra de flesta yngre förmågor blöta i byxorna.

Och publiken. Den dominerar. Jag har aldrig upplevt något liknande. Ullevi skakar igen. 57.000 människor hoppar upp. 57.000 människor landar. 57.000 människor sjunger med i varenda ord. Ingen av oss vill att låten ska ta slut. Synen av 114.000 gungande armar i slutet av låten kommer jag aldrig glömma.

Jag har aldrig varit med om något liknande och borde aldrig lyssna på den här låten igen. Det kan aldrig bli bättre. Ord räcker inte riktigt till för att beskriva den här känslan. Ni som var där förstår. Ni andra kommer bara tycka vi är fåniga.

Taket rör sig
En lång och febrig boogie-woogie följer. ”Seven nights to rock” pågår i evigheter och jag upptäcker att taket ovanför mig skakar. Tjocka balkar med TV-monitorer rör sig upp och ned. Det är inget snack längre. Jag förstår nu. Jag förstår vad de som talat om känslan på en Springsteen-konsert menat.

Det är eufori även på scenen. Springsteen har blivit galen. Bandet paraderar. Roy Bittan får leka självspelande boogie-professor i några minuter när bandet gått av scenen. Men de kommer tillbaka och låten fortsätter. Publiken är så nära extas det går att komma och stämningen går att ta på.

Efter ytterligare ett kort spel för galleriet där publiken tvingas skrika in Springsteen följer en kraftfull gospel i ”My city of ruins”. Vacker och kraftig på samma gång. Omöjlig att komma undan. Och till skillnad från de andra lugna låtarna från ”The Rising” så når den här ut. Varenda hjärta på Ullevi träffas av ”My city of ruins”.

Sen följer den sista urladdningen. Spurten. Den sista gemensamma ansträngningen som ska ta oss i mål. Först en kraftig ”Land of hope and dreams” som liksom tar sig snabbt förbi. Sen en överjäkligt euforisk ”Dancing in the dark” som i något uppdaterad version svänger ruskigt bra. Taket skakar allt mer och jag börjar tro att Ullevi kommer gå sönder igen. Låten blir lång. Det verkar som Springsteen vill dra ut på den i evigheter.

När den tonar ut är jag övertygad om att konserten är slut. ”Dancing in the dark” har ju avslutat så gott som samtliga konserter på turnén. Lätt besviken är jag. Det har ju bara gått två timmar och fyrtio minuter. Vad är det frågan om?

Då följer den där omtalade tjugominuters-versionen av ”Twist and shout”. Publiken är galen. Springsteen är galen. Patty Scialfa, Little Steven, Nils Logren, Clarence Clemons, Danny Federici, Max Weinberg, Roy Bittan, Soozie Tyrell – alla verkar ha tappat konceptet och hänger sig åt musiken som om den vore en slags instinkt. Till och med Gary Tallent är framme och vrålar i micken – och det händer inte ofta. Det tar aldrig slut. Publiken tystnar inte.

Andra kvällen gör mig bitter
Visst var det en magisk kväll. Jag har sett Bruce Springsteen och världens bästa E Street Band göra mördande versioner några av sina bästa låtar. Jag har fått rysa flera gånger. Och visst blev jag frälst.

Men den spellista jag just sett efter andra kvällen gör mig matt och lätt bitter. Jag var en idiot som inte stannade andra kvällen också. För då dök ju de där låtarna jag saknade upp…

Nån som vet vad en biljett till Giants Stadium kostar?