Jag förstår inte hur två personer kan låta så mycket och så mäktigt. Jag har ännu svårare att förstå David Eugene Edwards kamp med sig själv och sin tro. Han låtarna som om det vore hans sista suck. Ibland ser jag bara hans ögonvitor och blir rädd. Men ändå förmedlar han någon sorts hopp i de svavelosande grubblerierna.

Bortsett från att totalknasigt instrumentalt parti i mitten är kampen oerhört njutbar för oss som bevittnar den. De låtar han gjort under Woven Hand-epitetet vänder upp och ned på vår värld ikväll. Det känns omöjligt att inte beröras av det vi ser och nästan lika svårt att beskriva det. Om du inte var där, men vill försöka förstå, kan jag bara rekommendera dig att omedelbart se till att införskaffa Woven Hand-skivorna, sätta på dem på hög volym och titta på de bilder som kommer läggas upp utmärkta rockfoto.nu.

Det är en kall kväll i Stockholm. På Södra Teaterns scen har jag just sett David Eugene Edwards med hjälp av strängar och en trumslagare göra en av de bästa konserter jag sett.

Tack Gud för det.