Bill Murray, Dan Akroyd och Harold Ramis i all ära. Till och med Sigourney Weaver.

Den riktige huvudpersonen i ”Ghostbusters” är förstås Ray Parker Jr. Det visste jag redan innan jag hade sett filmen.

Egentligen var det inte särskilt konstigt att jag gick och såg ”Ghostbusters”. Spöken, humor och action. Min bakgata så det sjöng om det. Men till skillnad från alla andra filmer jag sett då var det här en film jag upptäckte själv. Inte via mina kompisar, som hade en imponerande plåtkoll på allt som gick upp på ortens båda biografers dukar. Inte heller via någon trailer före en annan film (den gamla skolans motsvarighet till tv-reklam). Nej, via en av de två tv-kanaler som kunde ses i hemmet.

Jag tror faktiskt inte ens att jag såg den på Bagen, utan i något helt annat klassiskt program à la ”Razzel” eller ”Fönster mot tv-världen”. Något sånt.

Videon. Det var videon. Precis som Nik Kershaws ”The Riddle” var jag såld redan när jag såg videon för första gången. Idag minns jag inte särskilt mycket från den men jag minns att den snudd på bokstavligen knockade mig av soffan i tv-rummet. Ja, och så minns jag av någon anledning scenen när Ray rullade fram från under sängen när videons kvinnliga huvudperson satt ovanpå den.

Viktigt sånt.

Den enda genomkörningen av videon räckte för att jag skulle konstatera att ”Ghostbusters” var världens bästa film och dessutom världens bästa låt. Att soundtracket skulle inhandlas var det liksom aldrig något snack om.

Idag är det på dagen 20 år sedan jag la vantarna på just den skivan.

Fjärran från utskrivna låttexter (och inget internet att söka på) satt jag där, beväpnad med papper och penna, och försökte så gott jag kunde tyda texterna. A- och b-sidan varvades gång efter gång efter gång och till slut kunde jag alla texterna utantill (eller åtminstone min tolkning av texterna). Jag tror jag dessutom kunde varenda rad som fanns utskriven på konvolutet, alla låtskrivare, producenter, förlag och vad det nu kunde vara. Men min fascination slutade inte där. Jag vet inte hur länge jag kunde sitta och bara titta på själva SKIVAN. Den där magiska, stora, svarta, runda plastskivan med sitt lilla hål i mitten. Och med den där etiketten, där ordet ”ARISTA” fanns skrivet högst upp. Det la grunden för mitt anala intresse för skivetiketter – ett intresse som fortfarande står sig.

Igår lyssnade jag igenom skivan för första gången på jag vet inte hur många år. Där fanns fortfarande Alessi med ”Savin' the Day”, med sin blandning av ”The Message”, syntbas och Earth Wind & Fire-blås körd genom ett Phil Collins-plastfunkfilter och en bitar som lyfta från ”I'm So Excited”. Där fanns också nyligen avlidna Laura Branigans ”Hot Night”, som inte bara till titeln är en kopia av Donna Summers ”Hot Stuff”. Jag hörde också ”Midnight Man”-kopian ”Magic”, av och med Mick Smiley. Och så är det förstås aldrig fel med lite Thompson Twins.

Dessutom hade jag helt glömt spök-theremin-ragtime-numret ”Main Title Theme (Ghostbusters)”, dirigerad av Elmer Bernstein (inte alls Rays låt). Och mest av allt föll jag nu, 20 år senare, fullständigt pladask för Bernsteins andra filmmusikbidrag ”Dana's Theme”, det obligatoriska kärlekstemat. Även här är det en sorgset ylande spök-theremin som bjuder upp på ett balgolv täckt av böljande stråkar och sådär riktigt överbubblande filmvackert blås. Hjärtat genomborras alldeles särskilt av den där oboen som spelar sin alldeles egna lilla melodi, helt oberörd av vad som försigår runt omkring. ”Dana's Theme” är inget annat än en själslig tvilling till Art of Noises känsloexplosion ”Finale”. Eller för den delen tre och en halv minut musik som inspirerade Paddy McAloon att komponera sitt ”I Trawl the Megahertz”-epos.

Självklart analyserade jag aldrig musiken på det sättet då. Då var det bara musik. Musik som jag gillade väldigt mycket.

Visst. The Bus Boys rockabilly är väl kanske inte det stoltaste ögonblicket i min skivsamling. Och Air Supplys ”I Can Wait Forever” är sliskig powerballad i Chicago-skolan. Jag gillade säkert dem också. Då. Nu vet jag inte riktigt om jag ska rysa av obehag eller låta nostalgin få seriekoppla förbi alla smakvallar jag byggt upp sedan dess.

För nostalgi är, oavsett vilket, precis vad det här handlar om. Hade jag tyckt att ”Ghostbusters” var lika fantastisk om den svept förbi mig i dagens mediabrus? Förmodligen inte. Jag hade sannolikt avfärdat den som okej, men inte mer. Men det är ju någonstans precis det popmusik allra ytterst handlar om: rätt tid, rätt känsloläge och rätt låt. Den dagen då den mest banala av låtar, eller mest patetiska av textrader, helt plötsligt säger allt om mig och mitt liv.

Vissa påstår att nostalgi är roten till nära nog allt ont. Att den enda vägen är framåt, framåt, framåt. Utveckling till varje pris. Kanske är det så. Jag tror däremot att man aldrig någonsin kan gå varken framåt eller bakåt, eller ens fortsätta brinna, om man inte då och då pluggar in sig i den överväldigande känslan av nyförälskelse man en gång kände när man köpte sin första singel, sitt första album eller gjorde sitt första blandband. Fylla på reservförrådet med ”the original känsla”.

För tjugo år sedan landade filmmusiken till ”Ghostbusters” hemma hos mig. Det blev början på den längsta förälskelse jag haft så här långt.

Nostalgi? Som fan.

Who you gonna call?

Alla på en gång nu.

Mer nostalgi:
Olas mejl till Nik Kershaw