Inte lika naket som på förra skivan. Inte lika skrämmande. Men bättre.

Kimya Dawson har kanske levererat en klassiker. Något som överlever mina preferenssvängningar.

Kompromisslöst och utan skyddsnät kastar sig Dawson återigen ut i en trapets hoplimmad av barnets styrkor och den vuxnes brister. Som om Gitarrmongot fick göra en skiva ihop med Sonic Youth.

Rädslan att aldrig hitta den stora kärleken eller ilskan över den man tycker om ska dö genomsyrar den infantila men fantastiska poesi som är grunden i varje låt. Och låt på låt är en kärleksförklaring till det mänskliga och i samma stycke ett manifest mot de som inte känner.

Den som dödar gör orätt. Den som gråter när en släkting dör gör rätt. Den som tror allt är ont och gott, och själv tror sig vara det goda i alla lägen gör orätt. Den som fantiserar och ser nyanser i grått gör rätt. Det orätta är inte samma sak som fel, men det rätta känner människan. Det är med barnets ögon hon krossar den korrupte presidentens tro på död och krig.

För Kimya Dawson känner. Hon känner ständigt. Varje ton, varje strof, varje litet enkelt ackord är känsla. Inte perfekt men det doftar hud, svett och hormoner.

Ja, ”Hidden Vagenda” är raka motsatsen till de tillrättalagda bröst vi ser på stan eller de där läpparna som bara pulserar av syntet. Kimya Dawson sätter värde på det som är som det blivit skapt. Det är befriande. I en värld där underlivsplastiken är en tillväxtbransch känns Dawsons plinkande på gitarren som en väg ut ur cellofanet.

Nu är inte Kimya Dawson ensam heller. Med hjälp av bland annat Jason Carmer och Arion Salazar finns nu en livligare och rörligare ljudbild. Mer påkostat. Lite mer levande och roligare, och med ett tydligare driv framåt. Orden kan inte vänta och ackorden har fått nog av köande. Mot det enkla genom sin enkelhet. Komplext och vuxet i sin naivitet. För: ”Having been fucked is no excuse for being fucked up”.

Jag tror detta är det bästa i år. I varje fall det som berör mest. Förmodligen kommer det vara bäst en lång tid framöver. För i en värld där allt är en plusmeny av konformitet behövs någon som gnager hål på lagret av läppglans. För mig får gärna Kimya Dawson vara den som gnager. Antipopulistiskt och världsfrånvänt. Säreget och bäst.