Först och störst. Åtminstone i mina ögon. Brittiska legenderna i Napalm Death öppnade Sweden Rock Festival för mig och första låten ”Instinct of Survival” var allt värt det. Där stod jag i solskenet och log. Allting kan vara skitdåligt sen, det var i första hand Napalm Death som drog i år och de levererade.
En dryg timme höll veteranerna i och under den tiden han de med att klippa låtar från merparten av deras långa karriär. Förvånansvärt många låtar från debutplattan ”Scum” var lite bonus, ett potpurri av gamla örhängen däribland ”You Suffer”, och Dead Kennedyscovern ”Nazi Punks Fuck Off” gav mig gåshud.

Samtidigt rev de av ett gäng klockrena låtar från nya ”The Code is Red… Long Live the Code”. Inledande ”Silence is Defeaning”, ”Right You Are” och titelspåret samt ”Instruments of Persuasion” var några jag kommer ihåg på rak arm.

Avslutande ”Siege of Power” stängde spelningen och nöjd kunde man vandra därifrån.

Färden gick så tvärsöver planen och Anthrax spelning, en spelning med original-Anthrax återförenade var jag har förstått. Anthrax tillhör inte det mest frekventa band i min samling, så förväntningarna var inte lika höga som Anders Jakobssons, som enligt egen uppgift hade väntat 18 år på den här spelningen.

När jag stod där föll dock bitarna på plats och merparten av låtarna hade jag hört, trots att jag inte har någon skiva. Idel gamla hits, som det ska vara.

Tyvärr var ljudet vildigt konstigt inledningsvis, gitarrerna hördes knappt och trummorna lät minst sagt skumt. En produkt av att de var första band ut på den scenen möjligtvis, men efter några låtar hade det rattats till ordentligt.

Folk runt omkring mig headbangade och sjöng med, armar sträcktes upp i luften och det krigsdansades hej vilt. Det är bara att konstatera att Anthrax var synnerligen välkomna tillbaka.

Turen var så kommen till Crucified Barbara, som jag hade hoppats skulle köra sina låtar något snabbare än vad de gjorde på skivan. Men tji fick jag då de snarare satsade på än mer tyngd.

En helt okej spelning som inte riktigt sög tag i mig, men Motörheadcovern ”Killed By Death” satt där den skulle.