I mer än ett halvår nu är det en rytm från Jamaica som fört så mycket väsen att till och med den måttligt reggaeintresserade lärt sig dess namn. Jag syftar så klart på Diwali. Rytmen från Steven ”Lenky” Marsden som legat till grund för låtar som Sean Pauls massiva hit ”Get Busy”.

Första singeln från Wayne Wonders ”No Holding Back” är, skulle jag gissa, Diwalis sista suck. ”No Letting Go” kommer att krama det sista livet ur den. Det kommer inte finnas mer kvar att mjölka. Den kommer att bli en internationell hit. Sen är loppet kört för Diwali.

Ja egentligen var det väl det redan efter Sean Pauls utflykt.

Wayne Wonder är annars den av de jamaicanska sångarna som kommit längst i sina försök att fusionera reggae, ragga, hiphop och r'n'b. Han lyckas på ett vis som känns mindre krystat och påtvingat än de flesta andra. Istället för att göra renodlade låtar i respektive genre låter han deras inbördes olikheter påverka hela produktionen. Det ger en tydligare helhet och funkar bättre i mina öron.

Visst slår det emellanåt över mer eller mindre åt någon av hans musikaliska tavlas hörn, men aldrig så mycket att det känns som om han fallit ur ramen.

Skivan är förvånansvärt fri från gästinhopp. I bara tre låtar tar han hjälp utifrån. Bäst gillar jag mötet med Elephant Man i skivans hårdaste spår ”Crazy Feeling”. Den är ett undantag här, för särskilt hård eller klubbinriktad är inte ”No Holding Back” som helhet.

Det här är framför allt tämligen inställsam modern reggae med tillräckligt tydliga r'n'b-influenser för att det ska kunna funka på den svårflörtade amerikanska marknaden.

Jag tänker lika gärna på K-Ci & JoJo eller R Kelly som Shinehead eller Luciano när jag lyssnar på Wayne Wonder.

Jag anar att det är den slicka polishen som gör att det lyfter så pass sällan. Det finns en skydande hinna mellan mig som lyssnare och Wayne Wonder. Han släpper oss inte in på livet. Blottar inte sin själ och sitt hjärta.

Det är gör för all del inte det hela dåligt eller ointressant. Bara onödigt distanserat.

Trots ett gott hantverk och mer än en handfull riktigt bra låtar blir det här aldrig mer än ett snyggt soundtrack som kommer att funka i barer med en pool, palmer och plaststolar i närområdet. När solen står som högst, molnen lyser med sin frånvaro och drinkarna klätts med paraplyer och frukter.