William Orbit fick sitt stora genombrott och erkännande som producent i samband med Madonnas skiva ”Ray of Light”. Efter det har han producerat Blurs ”13” och Mel C. Men innan genombrottet som producent hade han haft en lång karriär som musiker dels som soloartist under namnen Strange Cargo och Bass-O-Matic men också som medlem i trion Torch Song. Men oavsett vems musik det handlat om, andras eller hans egen, har han alltid lyckats tillföra något nytt och fräscht till den.

På ”Pieces in a Modern Style” gör han tolkningar av 11 klassiska musikstycken. Materialet Orbit valt sträcker sig över ett antal århundraden. Här finns allt från barock-kompositörer som Händel och Vivaldi vidare till Beethoven och ända fram till moderna kompositörer som Górecki. Det är med andra ord ett digert material Orbit har haft att arbeta med och det har också tagit sin tid. Faktum är att han började arbeta på den här skivan redan innan han gav sig i kast med ”Ray of Light” men det är alltså först nu den är färdig.

Till skillnad från vad man är van vid när det gäller Orbit är ”Pieces in a Modern Style” otroligt lågmäld och nedtonad. Musiken svävar försiktigt omkring som morgondis över en fuktig sommaräng och man försätts som lyssnare närmast i dvala. Även om han förhållit sig trogen originalarrangemangen har Orbit med hjälp av modern studioteknik skalat av alla ljud han ansett vara överflödiga. Istället har han koncentrerat sig på att försöka renodla fram musikstyckenas inneboende känsla av rymd för att på så sätt skapa en stämning för avkoppling och meditation. En fin tanke som han i och för sig lyckas ganska bra med också.

Problemet är bara att han lyckats alldeles för bra i sin jakt på överflödiga stämningar och ljud. Det enda som återstår av de en gång så fylliga kompositionerna nu är ett ödsligt, blekt och kallt skal. Orbits behandling av dem tillför dessutom inget nytt överhuvudtaget. Ibland har han lagt till ett svischande synthljud eller en mörk basgång men det lyckas inte dölja det faktum att det här är en makalöst tråkig skiva.

Nu kommer säkert några att säga ”Men musiken är ju så vacker!”. Och visst är det vackert. Den är så vackert att det gör ont ibland. Men det beror inte på Orbits behandling av originalkompositionerna utan snarare på att han inte lyckats ta bort alla dess inneboende kvalitéer. För med det utgångsmaterial han haft är det svårt att inte göra vacker och stämningsfull musik. Vilket får den här skivan att kännas ännu mer meningslös.

Med skivan följer också en bonussingel där DJ:n Ferry Corsten remixat Orbits version av Barbers ”Adagio for Strings”. Man kan fråga sig varför. Den enda plats jag kan tänka mig den skulle kunna passa på är på B-sidan av någon tysk euro-trancesamling.

Jag har all respekt för William Orbit både som producent och musiker och gillar mycket av det han gjort innan. Jag tror också att han fortsättningsvis säkert kommer göra bra alster men ”Pieces in a Modern Style” är tyvärr en ordentlig snedspark. Det enda positiva med skivan är väl egentligen att den lyckas visa hur mycket bättre klassisk musik är i original jämfört med semi-datoriserade MIDI-versioner. Se där, alltid något!

Nu talar vi inte mer om den saken.