YOU'RE GOING HOME IN A FUCKING AMBULANCE! skriker Matt Collins, Gregory Collins, Star DT, Anna Cvitkovic, Adrian Cvitkovic och Steven Kado med veka röster i ”It's All Right To Fight”. Man förväntar sig nästan att nästa replik ska bli att de är Jacks småleende hämnd. De samlar sig, skriker sig igenom refrängen igen och så brister en sampling ut i ett saxofon-solo.

Ninja High School låter som en blandning av unga Beastie Boys, Fannypack och Atari Teenage Riot (innan Alec Empire började tycka att det är alldeles för fränt med metal). De spelar in för Blocks Recording Club, skivbolaget som Steven Kado (ex-Hidden Cameras och The Blankket) och Liisa K. Graham startat. Eller rättare sagt inspelningsklubben, för själva vill de inte beskriva sig som ett skivbolag. Inspelningsklubben hjälps åt att spela in och ge ut varandras inspelningar, tar beslut som ett kollektiv och målar bara stora ord på sina baner. We don't wanna hurt feelings but the people who keep wasting our time: Should shut the fuck up, cause this is what's up.

Det är alldeles underbart. Enkla beats, enkla samplingar, enkla rim. Vad var det de sa? Peace, love, unity, and having fun. Toronto-versionen är Kompromisslöshet, kärlek, kollektiv, and having fun. Kanske har jag nu givit intrycket att det här är en testosteronstinn skiva. Inte alls så. Det är snarare de veka handledernas hotelser, utan genomförande. På samma sätt som Jamie Stewart.

Deras naiva tilltal uppblåsta kycklingbröst bryter igenom intellektuella försvar. Men jag vill inte heller bry mig om vad de innehåller, trots att de inte alls är antiintellektuella. Jag vill bara inte bry mig. Inte just nu. Jag vill bara sjunga med i alla svärord. Eller de enformigt upprepande poststrukturalistiska tankarna. Utan att sätta in dem i sammanhang.