dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Pete Thompson: Pete Thompson EP
Pete Thompson EP (CD) Pete Thompson
2004
Johnny Bråttom Records
7/10

Det behöver inte vara så svårt

Lyssna

Sök efter skivan

På somliga skivor hör man så väl hur någon har kämpat. Musiken andas blod, svett och tårar. I bästa fall knockas man till marken av energin, ångesten, glädjen eller ilskan. I andra fall känns det bara trist och sökt, som att någon skjuter stenhårt, sitt allra bästa, och hamnar en meter utanför mål och du står ensam på läktaren med ett generat leende och vet inte var du ska vända blicken.

Pete Thompson däremot, verkar inte ha försökt alls. Inte en droppe svett har han offrat för sin självbetitlade EP. Nej, för Pete Thompson räckte det med att nonchalant slå sig ned i sitt dunkla vardagsrum, (säkert med en kakelugn i hörnet och en pall med en ullig fäll på) plocka fram gitarren, och det rann. Av en slump, förstås, råkade en inspelningsutrustning vara påslagen och på en enda tagning satt alla sex spåren som de skulle. Jo men så gick det faktiskt till. Åtminstone föreställer jag mig det. För det är precis så det låter. Utan klumpar av kramper och desperation rinner Pete Thompsons sånger rakt in i mitt hjärta och jag vet att skivan kommer att sättas på repeat när den tar slut. Flera gånger om.

Med en ljus, lite vilsen röst som vinglar någonstans mellan Neil Youngs sköraste stämmor och Bonnie ’Prince’ Billys mest uppsluppna melodier, vandrar Pete Thompson i stilla mak framåt mellan än den ena, än den andra folkvisan. Som han aldrig har gjort annat. Sättningarna är enkla; gitarr, bas, trummor, något dragspel här och där. Det räcker mer än väl.

Det vore dock osant att påstå att det enbart är enkelheten som lockar. Samtidigt finns där också ett påtagligt vemod, markant och omissbart utan att ta över. Som i ”Our Roads” (som för övrigt påminner om ett avskalat Isolation Years ). En ekande tomhet och saknad som förstärks genom en ensam och nästan malplacerad elgitarr som bokstavligen får håren i nacken att resa sig.

Jag vet inte om jag kan bli mer konkret än såhär. Jag önskar att jag hade ett vardagsrum med en kakelugn och en pall med en ullig fäll, och jag önskar att där fanns en Pete Thompson som kunde påminna mig om att saker och ting faktiskt inte behöver vara så besvärliga.

Carolina Setterwall

Publicerad: 2005-10-10 00:00 / Uppdaterad: 2005-10-10 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3455

7 kommentarer

Jag tror jag börjar lita på Carolinas omdöme. Kanske…

Medlem 2005-10-10 00:14
 

…men varför känns det som om det är fel omslagsbild?

Medlem 2005-10-10 00:19
 

Bilden är rätt.

Medlem 2005-10-10 01:37
 

Säger dom blubb blubb?

Medlem 2005-10-10 06:31
 

Länken till johnnybrattom.com funkar inte, byt ut å:et mot ett a.

Medlem 2005-10-10 07:32
 

Bild på Carolina?

Medlem 2005-10-10 07:55
 

äntligen!

http://www.petethompson.tk/

är hans nuvarande hemsida.

Medlem 2005-10-10 09:38
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig