Recension
- Une Saison Volée (CD) Françoiz Breut
- 2005
- Bella/v2
Je t'aime means I love you
”Une Saison Volée”, en stulen årstid, är en liten trevlig skiva nu när hösten plötsligt verkar bli omsprungen av vintern. Françoiz Breut är en fransk sångerska som sjunger en slags slowcore singer/songwriterrock, med mycket percussion, vibrafon och klaviatur utöver trummorna och gitarrerna. Det är ganska dämpat och försynt, i nejden av Julie Doiron. Men det får mig att längta till en höst i Paris, när jag går här och fryser om tårna.
Françoiz Breut samarbetar på skivan med ett antal artister och mycket av själva songwriterarbetet görs genom detta, vilket framför allt visar sig då texterna skiftar mellan franska, spanska och italienska. På ”Over All” och ”Please Be Angry” övergår det i engelska, då med hjälp av David-Ivar samt André Herman Düne. ”Over All” är också den enda låten där (förutom körer) en annan än Breuts röst hörs, nämligen Joey Burns från Calexico.
De engelska låtarna utmärker sig lite på skivan då de har en lite rakare klarhet, och kanske saknar lite av mystiken. Jag vet inte om det beror på att jag förstår språket. För trots att jag inte, hjälpligt, förstår mer än lösryckta ord när hon sjunger franska låter det vackert och sensuellt. Det är ju ändå inte för inte som ”Voulez-vous…” har blivit en celeber fras.
För er som inte alls kan franska gör det då ingenting. Förresten så har David Hasselhoff sammanfattat essensen av det franska språket i låttiteln ”Je t'aime means I love you”.
Publicerad: 2005-10-25 00:00 / Uppdaterad: 2005-10-25 00:00
9 kommentarer
Det är Mr. David Hasselhoff som gör den här recensionen!
Stör mig på Düne. Tänker alltid på Dune och blir jämt sugen på att se filmen. Men den är ju så lång!
#
recensera nåt vettig nångång. för fan.
#
När kommer Randy the band
och Poison Chalice
#
allt franskt går fethem!
#
Jag måste "tyvärr" hålla med wojs generalisering. Jag är patetiskt svag för franska språket i musik. Klimax var nyligen i Paris, när jag befann mig vid ett torg vid Rue Moufftard en söndagsförmiddag, (väldigt bakis ska tilläggas) och plötsligt står jag i en folksamling som sjunger allsång till två ackompanjerande dragspelsmusiker. När jag kommer är de halvvägs in i Edith Piafs L'hymne à L'amour. Det är så vackert så min huvudvärk försvinner. Jag gråter lyckotårar och känner mig som världens lyckligaste person (fastän jag är relativt heartbroken). Folksamlingen består av kanske 60 personer i allsköns blandning. Allt från uteliggare till kostymnissar och småbarnsfamiljer, ungdomar och pensionärer. En sådan gemenskap som bara binds samman av kärleken till musiken. Vi fick ut låttexterna på papper, men då min franska ligger på dagisnivå så nöjde jag mig med att bara njuta av situationen. Vill även berätta att det alltid fanns minst 3-4 par som dansade framför scenen som hade byggts upp. Det här hade väldigt lite med recensionen att göra, men jag ville ändå delge ett av höstens vackraste minnen för er.
#
Recensera Franz Ferdinands nya snabbare
#
instämmer i vad Chris Kringle sa.
#
Ang. Dune så är den väl inte så fasligt lång? bara 2h och 15 min, det är väl lite standard nu för tiden? Om du menar orginalet med allas vår Sting dvs. Finns ju en remake på betydligt längre speltid har jag för mig.
annars verkar skivan intressant, fast 6 av 10 låter inte lika intressant?
#
Den Dune ja. Såg ändå en "Perfect Collection" i Tyskland med läderbok där skivorna låg i metalletuin inuti.
79,99 €
#
Kommentera eller pinga (trackback).