Frankie Knuckles, Armando, Farley Jackmaster Funk, Phuture, Joey Beltram och Master C&J. Återuppståndna Trax Records fortsätter sin eminenta samlingsserie med Chicagos stora dansmusikprofiler och deras främsta låtar utgivna av det klassiska skivbolaget.

Carl Bias och Jessie Jones – Mäster C och Mäster J. Två av housens mest framträdande namn i det klubblandskap som bubblade under Chicagos gator i mitten av åttiotalet. Och längst fram da original house diva Liz Torres, housens svar på Roxanne. Nu tillsammans igen.

Visserligen är det inte första gången singlarna som Master C&J (med och utan Liz) spottade ur sig samlats. Däremot finns de nu återigen att få tag i förhållandevis enkelt. Och för alla med något slags intresse av housens rötter är samlingen förstås ett måste.

I en tid när dansmusiken till stora delar byggdes av primitiva maskiner som kasserats av mer etablerade och seriösa musiker grävde Bias och Jones, precis som så många av deras kollegor, fram sin egen maskinpark från begagnataffärer och rostiga containrar. Precis så låter musiken på ”Can’t Get Enough” – rå, oputsad och halvfärdig. Som att den spelats in med alldeles för dåliga mikrofoner under en livespelning i The Warehouse. Trummor och hjärtslagspumpande basgångar vältrar sig oblygt över alla andra ljud som försöker tränga sig in genom små öppningar som då och då öppnar sig. Men samtidigt som det är musik som är gjord för att fylla ut alla eventuella tomrum på klubben är den också, med dagens mått, mer tjurskalligt introvert än glittrigt discolysande. Ett ben i disco, ett annat halvvägs ner i 303-land.

Det enda som riktigt lyckas slå sig fram genom de mullrande basgångarna är Liz Torres röst och hennes sexton ton coolhet. Och just hennes karisma lyser starkare än något annat. Rätt långt ifrån lungstarka och kyrkskolade discodivor sjunger Liz betydligt mer återhållsamt. Svajigt och blasé. Mer som Loose Joints Melvina Woods än något annat.

Med de här ingredienserna fyller Bias, Jones och Torres ”Can’t Get Enough” med ekon av dansgolv på väg att resa sig igen efter discoinkvisitionens korståg. Från stönviskförföriska ”Baby Wants to Ride”-klonen ”When You Hold Me”, över housepianodrivna ”Mama’s Boy” och klassiska ”Dub Love” till maskinfunkhårda ”Touch of Love” och den vemodiga betongdjungelpolaroiden ”In the City”. Mellan dans och deep.

Visst kan man han invändningar mot att vi inte får alla låtar som på något sätt kan tillskrivas trion, i någon konstellation, medan vi får ”Can’t Get Enough” två gånger om (en gång på Puerto Rico-spanska) och Jones-producerade Pleasure Pump-låten ”Fantasize Me”. Det är också lite synd att Liz Torres bästa låt, den kyligt strippade ”Payback Is a Bitch (What Goes Around)” (Jones-producerad även den), inte finns med, eftersom den gavs ut av Jive och inte Trax.

Men de detaljerna förändrar inte det faktum att ”Can’t Get Enough” är en av de bästa Trax-återutgåvorna så här långt. Det är bara Frankie Knuckles-volymen som har varit vassare.