En skribent, en låt, en motivering. En spelordning utan rangordning. En sammanfattning av 2005.

01. Platinum Pied Pipers & Tiombe Lockhart ”I Got You”
I hård konkurrens årets bästa låt. Waajeed, Saadiq och Tiombe Lockhart är helt enkelt en oslagbar kombination och jag har en känsla av att Lockhart är en dam vi kommer få höra en del av framöver. Hör, lyssna och häpna! [Agnes Arpi]

02. Sibiria ”(Jag kunde ha varit) vem som helst”
Årets naknaste och absolut sötaste svenska poplåt. Stämmor och handklapp, och en tonartshöjning på sista refrängen som grädde på moset. Precis som det ska vara. Om jag var tråkig och du var ful då hade vi kanske sluppit det här men nu är du ändå här. [Carolina Setterwall]

03. The Killers ”Mr Brightside” (Jacques Lu Cont's Thin White Duke Mix)
Jacques Lu Cont behåller drivet från originalet och sveper in Brandon Flowers sång om hur han äts upp av svartsjuka i ett storslaget moln av kaskaderande elektroniska stråkar, New Orderska gitarrer, fläskigt mullermjuka basgångar och en klingande synthslinga. I Lu Conts tolkning är ”Mr Brightside” ett perfekt uppbyggt euforiskt monster som tuggar upp allt motstånd och bjuder på ett av årets allra saligaste ögonblick. [David Drazdil]

04. Laakso ”High Drama”
”High Drama” handlar om det ofrånkomliga. Om den inneboende dramatiken och beroendet som skär djupa sår i takt med handklappen. Det gör ont samtidigt som det spritter i benen. ”High Drama” är en dänga som färgade sommarnätterna rosa och som gör sig gällande än idag. [Emelie Bååth]

05. Laleh ”Hide Away”
Enkelt på gränsen till banalt. Men så vackert att hälften vore nog. Ingen berörde mig mer än Laleh i år. ”Hide Away” avslutar årets mesta och bästa skiva, Lalehs. [Fredrik Welander]

06. Shining ”Goretex Weather Report”
Det är när den slappa bassträngen leder handklappet in i den yra saxofonen bara för att låta dem överumplas av trummorna som jag älskar det som mest. Norsk jazz var skiten 2005. [Kal Ström]

07. Final Fantasy ”Please Please Please”
Owen Pallett och hans stråkar väsnades förbannat, blygt och rakryggat, den osynliga delen av Final Fantasy skrek ”Please Please Please” och vi låg alla i räkställning och drömde om våra egna förlovningsbyxor. [Maria Gustavsson]

08. Vashti Bunyan ”Hidden”
Det är den enda låten som fått mig att gråta det här året. En spröd röst med lika mycket erfarenhet som ett uppslagsverk och vacker som en dag. Bunyan gick rakt in i hjärtat utan mördande reklam. [Marie Lindström]

09. Hoxton Whores vs Rob Tissera feat. Vernon Lewis ”Promised Land 2005 (Full Vocal)”
Egentligen tillför den här versionen inte särskilt mycket till det monumentala originalet, men känslan och kärnan i det Joe Smooth skapade finns fortfarande kvar. Och även om ”Promised Land 2005″ inte var det enskilt bästa stycke musik som 2005 gav oss så är det den låt som bättre än någon annan sammanfattar de 365 dagar som passerat. År 2005 tillbringade jag med att återknyta kontakten med, och gräva fram helt nya, pärlor från house-musikens första stapplande år. En resa till det förlovade landet och tillbaka igen. [Ola Andersson]

10. Ying Yang Twins ”Wait (Whisper Song)”
Viskningscrunk! [Patrik Hamberg]

11. Kent ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”
Vad folk än säger så var 2005 ett år för Kent. De har på något konstigt sätt alltid funnits med. De spelar musiken till mitt liv även innan 1995. Deras tonårsromantik och barnsliga ångest sätter det vuxna på kant. Återigen känns Kent i magen. ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” må vara svulstig och väl tilltagen, men den lämnar aldrig huvudspåret av hjärta och smärta. Så bra. Och så väldigt mycket nostalgi. [Peter Dahlgren]

12. Devendra Banhart ”I Feel Just Like a Child”
Oskuldsfullhet då världen är elak, nyheterna på tv lika eländiga som vanligt och förpliktelser vilar tungt på axlarna. Det här är naivitet och glädje. Eftersom även vuxna människor behöver hjälp med att räkna sina tår. [Susanna Huldt]

13. Vader ”This is the War”
Vader visar återigen hur man kombinerar virvelvindsmangel med melodi, finess och snygga arrangemang. Polsk slakt är bra slakt. [Tomas Lundström]

14. Doktor Kosmos ”När min pojke går på stan”
Trots konkurrens från iskalla barnkörers mässande stämmor och idogt stuffande till tonerna från galna grodor så är det det stela svänget som segrar när året 2005 ska tonsättas. Denna hyllningssång som lyfter fram det magiska i den ibland grå vardagen som förälder är inget annat än genialisk. [Patrik Ekelöf]