Model 500, Magic Juan, Infiniti, M500, Reel by Real, Cybotron, Channel One, Triple XXX, Audiotech, Frequency, Kreem, One on One, Vision, X-Ray.

Precis som sina elektrodansmusik-pionjärkollegor Derrick May och Kevin Saunderson har Juan Atkins dykt upp under en uppsjö olika namn sedan början av åttiotalet. En schizofren anonymitetsslalom som sedan dessa tre präglat dansmusikscenen. Det är musiken, inte människorna bakom, som betyder något. Det var också här som hemmamaskinsrevolutionen, som idag hyllas som den helt igenom nya och revolutionerande laptop-generationen, föddes.

Det var 1982 som Atkins, som Cybotron tillsammans med Rick Davis/3070, genom electroklassikern ”Clear” mer eller mindre över en natt la grunden för den genre som kommit att bli nästan lika förknippad med Detroit som Tamla Motown-soundet. ”Clear” är på många sätt det definitiva steget mellan Kraftwerk och den nya dansmusiken som föddes i Chicago, New York och Detroit. Kraftwerk-slingor lagda ovanpå mer funkiga trummaskinsrytmer.

Ända sedan det tidiga åttiotalet har Atkins mejslat fram elektronisk musik med samma grundingredienser och inspirationskällor: Parliament/Funkadelic, Kraftwerk, Giorgio Moroder, disco, funk och ibland en skvätt jazz. Nu är han än en gång tillbaka med sitt första album sedan 1998. Sex spår monotont suggestiv, drivande och melodiös introvertdans, där bara ett av spåren är kortare än sju minuter. Alla med de anonyma titlarna ”Session One” till ”Session Five” (plus en remix) Och visst känns Atkins igen.

”The Berlin Sessions” börjar i mullra i de allra mest underjordiska och avlägsna basregister, frampiskade av en enveten digital-hi-hat innan en kallt metallisk armé av spattande blip-blop ljud bryter sig fram genom mörkret och börjar eldflugedansa sig allt snabbare mot det oundvikliga slutet. I ”Session Two” hänger Atkins upp sina ljud kring en studsande acid-slinga tills allt bubblar över kanterna i den frenetiska jakten upp mot ytan. Under ”Session Three” sparkar baskaggen så till slut hål på det kompakta mörkret ovanför och ljuset bryter igenom med en varm melodi. Och så, när ”Session Four” spinner igång, exploderar ”The Berlin Sessions” i ett av de mäktigaste dansmonster som någonsin letat sig ut från en studio med hjärtat och själen i motorstaden. Allt i en snurrande gravitationsdans kring det metallpiano och den metall-hi-hat som mer än något annat är Detroits dansmusik. Men innan solen hunnit leta sig långt över horisonten slits så golvet bort och ”Session Five” störtar åter ner i underjorden med en ny duell mellan en elak basgång och en plonkande melodi. Att rytmen hela tiden får mig att tänka på ”Pump Up the Jam” är i sammanhanget bara ett plus.

Den avslutande remixen av ”Session One”, gjord av Atkins medproducent Pacou, känns lite onödigt påklistrad i vad som annars är en sammanhållen svit, men samtidigt är det i den stenhårda och känslostrippade remixen som jorden kollapsar och ”The Berlin Sessions” åter förpassas till sin kalla exil. Kanske är det just genom ”Session One (Pacou Remix)” som cirkeln sluts, på flera sätt.

Ett måste i vår.