”Honest Mistake” börjar bli jävligt tjatig vid det här laget. Det är en klassisk singel, ett lagom långt popsnöre som kan få vem som helst att lalla med i refrängen, funkar på alla dansgolv och i alla radioapparater. Men det lyser dagslända om den, lång väg. The Bravery bildades för mindre än två år sedan av två vänner från universitetet, Sam Endicott, som är huvudmannen bakom The Bravery, kom till New York i slutet av 90-talet och började spela i ett antal hopplösa småband.

2003 slöt han och keyboardisten John Conway ihop för att tillverka sånger. Tre andra snubbar kom till och ganska genast började bandet få uppmärksamhet. Det ryktas att de blev signade redan innan deras första showcase-spelning ens var slut. Så här kan det ha sett ut i Endicotts dagbok:

Kära dagbok.
Jag börjar bli jävligt trött på att spela i band som aldrig kommer någonvart, hur ska man kunna tjäna pengar i den här branschen? Jävla The Strokes som släpper en skiva och blir miljonärer.

Kära dagbok.
Jag har startat ett nytt band, jag lånade en ”Best of the 80's” på biblioteket och blev inspirerad. Vårt motto är ”så mycket kajal som möjligt”. Och alla verkar gilla idén, vi har en spelning på CBGB nästa vecka. Fucking ace!

Kära dagbok.
Vi har skivkontrakt! Det här är så grymt. Jag har redan bestämt min image, jag ska skriva saker på mina knogar med spritpenna för att verka svår. Åker på turné snart, måste köpa mer kajal för NME-plåtningen. Måste komma ihåg att ringa min gamla skola och förbjuda dem att lämna ut uppgifter om mig. Har sagt i alla intervjuer att jag är 25. Bäst att gömma alla Clashplattor också.

”The Bravery” är på ett sätt en klockren popplatta med lite övrigt att önska, men efter ett par genomlyssningar börjar produktionen höras mer än musiken. Cred åt Endicott för att han har producerat själv, men trots att det är rock det handlar om låter det mer som att produkten är viktigare än röjet. Det är inte nödvändigtvis korrekt, men det är så stöpt i en nutidsform att det kommer ha mycket svårt att hålla. Det är schysst nu, men hur länge?

Vi kommer få höra ”The Bravery” ett tag till, men om de vill ha en fortlöpande musikalisk karriär får de försöka göra underverk. Trots alla smädelser kan jag inte motstå ”Public Service Announcement”. Det låter som att de skulle ha kunnat snott den ur The Strokes hemliga låda med come back-låtar, men den är ganska oemotståndlig med sin lekande gitarrslinga och lismande synthar.