En vit skiva. En svart skiva. Doktor Kosmos är tillbaka.

Ett dubbelalbum. Mycket att säga. Både om familjen och samhället.

Och även om Doktor Kosmos både blivit för gamla och för etablerade för att inte tas på allvar, så finns både glimten i ögat och den naiva sången och musiken kvar.

Jag upptäckte Uje Brandelius och hans band sent. Det var Patrik Ekelöf som på en grillfest utanför hans studentbostad spelade ”Högstadiepersonerna”. Jag fick anstränga mig för att inte brista i gråt. Jag drack klunk på klunk av ölen när de andra släppte kommentarer som ”klockrent”, ”vad fan är det för något, det rimmar ju knappt?”. Doktor Kosmos slog på en sträng som är förbunden mellan den mer djuriska människan Peter och den mer civiliserade politikern Peter. En liten hängbro mellan den som vill se allt i svart eller vitt och den som ändå klarar att se nyanser och att enkla tvångslösningar sällan fungerar.

För mig behövs Doktor Kosmos. Den senast skivan är inget undantag. 21 låtar som fångar dagspolitiken, och ibland tar ut svängarna så man nästan blir nervös. Doktor Kosmos säger saker som jag aldrig ens skulle fundera på, eller vänder på min egna (och sina egna) fördomar så att de träffar mitt på näsan.

”Ett enkelt svar” är inte det bästa Doktor Kosmos har gjort. Det är svårt att orka både skratta och gråta under 21 låtar. Dessutom blir det ofta ojämnt när privata pappagrejor blandas friskt med storkapitalets rovdrift på människor. Visst hör dessa båda samman, men Doktor Kosmos övergångar är inte solklara.

Ändå gillar jag skivans ton. Inte lika rörigt och barnsligt som förut. Inte alls lika kategoriskt. Mer mänskligt. Politik, brustna hjärtan och faderskapet är kanske inte tokiga ingredienser på en skiva som försöker greppa Sverige fem år in på ett nytt årtusende.

Mycket har redan sagts om ”Ett enkelt svar”, och mycket kommer säkert sägas. Jag håller verkligen inte med om allt Doktor Kosmos säger och uttrycker. Trots detta finns det 7 skäl varför skivorna ändå fortsätter snurra i min skivspelare:

1) Doktor Kosmos är som oss andra inkonsekventa

Doktor Kosmos talar allvar med glimten i ögat. Precis som du och jag är de också imperfekta. Precis som du och jag måste de göra kompromisser. Även om naiva texter är svarta och vita så visar texterna om att vara pappa eller människa rätt ofta handlar om känslornas gråskala.

2) Doktor Kosmos fortsätter oavbrutet göra syntbaserad pop på en 12-årings nivå

Nog har de blivit bättre med åren rent musikaliskt, men det enkla och enformiga som kännetecknar en musiklektion i 5:an ligger där och pyr i askan.

3) Doktror Kosmos sågar Jan Myrdal

Skönt att någon ger sig på den där stalinisten som skriver om franska viner i Vår bostad.

4) Doktor Kosmos dissar haschtomtar

Härligt att också den moderna vänstern faktiskt kan ta avstånd mot flummeri och avståndstagande från samhället. Lättingar är ett otyg. Ett vänsterradikalt samhälle är verkligen inte utan krav eller ordning.

5) Doktor Kosmos ger oss käftsmällar i sina egna fördomar

Lyssna bara på ”Katinka Taikon” så förstår ni vad jag menar.

6) Doktor Kosmos erkänner att familjen är viktig

Jag tycker det är skönt att höra Doktor Kosmos berätta om föräldraskapets våndor och om dess möjligheter. Om kärleken till sina barn som inte nödvändigtvis betingas av ideologisk hemvist.

7) Doktor Kosmos gör upp med den socialistiska ärftlighetsläran

Individen är viktigare än familjen. Du duger som enskild människa vare sig du är adlig eller fattig. Det viktiga är övertygelsen om den radikala tron på rättvisa, solidaritet och frihet. För att jag som arbetarunge skulle bli fil mag måste ju ha varit syftet med all kamp.