Jag började skolan det år Social Distortion släppte sin första singel ”Mainliner/Playpen” på Posh Boy.

När jag lärde mig läsa så började ett gäng grabbar från Orange County spela punk. Jag gick i det svenska folkhemmets skola och de bråkade med poliser, tatuerade sig och drack vuxensaft.

Jo, egentligen finns det en historia med Social Distortion större än mitt futtiga välfärdsliv.

Men ändock nu är de här igen. I 40-årsåldern. Några medlemmar har lagt av under åren, andra har kommit till. Men motorn Mike Ness frustar fortfarande av högoktanig bensin.

”Sex, Love and Rock'n'Roll” tar ett litet steg tillbaka. Fokuserar på melodin och sången. Så kanske är det inte högoktanig bensin längre, utan en miljövänlig etanolblandning vi möter.

Visst är det lite mjukare och lite snällare. Men. Forfarande hårda gitarriff. Fortfarande skrovlig sång. Men lite mer eftertänksamt. Tokröjet har förbytts i en slags eftertankens hyllning till rockabilly, garagegnisslet och västkustpunk.

Ja, ibland låter det som om bandet gått i skola hos 90-talets brittiska popelit. Det känns märkligt men när jag lyssnar på ”Highway 101″ får jag rysningar i hela kroppen. Som om Oasis vaknat på sitt bästa humör.

Jag tycker det är skönt att Social Distortion fått göra en skiva där de i lugn och ro får spela den rock de vill (ungefär som när Metallica gjorde sitt svarta album). Det är väl nästan något terapeutiskt över det. Så vuxet och så typiskt 60-talisterna. Viljan att gå framåt utan att lämna det gamla. De är väl den första generationen som aldrig blir vuxna. 70-talisterna fullfjädrade konsten, men 60-taliserna visade vägen.

Det blir ju inte världens mest spännande skiva med ett sådant upplägg. Men ändock några väl spenderade timmar med en hel del välspelad punkrock.

Inte det bästa de gjort. Men en helt OK skiva, även om jag misstänker att det finns en hel del fans som kommer geniförklara ”Sex, Love and Rock'n'Roll”.

Så långt sträcker jag mig inte. Jag klarar mig gott med ”Nickels and Dimes” och ”Faithless” på min senaste bland-MD.