Innan Prince (då 24 år gammal) gjorde den här skivan hade han redan hunnit släppa två alster. Debuten ”For you” och det självbetitlade albumet ”Prince” innehöll ganska rak och poppig r&b, men det var med den här skivan han för första gången ändrade kurs i sin karriär.

Här var det en ny Prince som visade upp sig, en man som ville chockera. Med texter som handlade om oralsex, trekanter och incest gick han längre än vad de flesta artister hade vågat gå vid denna tidpunkt. (Med undantag av Blowfly aka Clarence Reid).

Skivan är inspelad i hans egna hemstudio, och nästan alla instrument spelas av Prince själv. Tanken var att han senare skulle åka till Los Angeles och spela in skivan i en professionell studio, men skivbolaget Warner ansåg att den råa demokänslan på låtarna bara var till fördel (eller så ville de inte bekosta studiotiden), så Prince övertalades att släppa ”Dirty Mind” som den var.

Det var nog inget misstag. Skivan blev en kritikersuccé och tilldelades toppbetyg i Rolling Stone Magazine.

”Dirty Mind” är nästan exakt 30 minuter lång. Det är inte för kort och det är definitivt inte för långt. Det är en fokuserad smäll lyssnaren bjuds på. Pang Boom Krasch. Jag kan inte beskriva det bättre än att det känns som att bli daskad rätt i nyllet av en stor kuk. Prince är verkligen fokuserad här. Åtta fantastiska tagningar av åtta fantastiska låtar. Han gör briljant robotfunk i titellåten ”Dirty Mind”, ren pop i ”When You Were Mine” och ”Gotta Broken Heart Again”, hans patenterade snusk-funk gör sig påmind i ”Head” och ”Do It All Night” partyfunk i ”Uptown” ja, han gör till och med rock'n'roll av kontroversiella låten ”Sister”:

”I was only 16 but I guess that's no excuse
My sister was 32, lovely, and loose
She don't wear no underwear
She says it only gets in her hair
And it's got a funny way of stoppin' the juice
My sister never made love to anyone else but me
She's the reason for my, uh, sexuality
She showed me where it's supposed to go
A blow job doesn't mean blow
Incest is everything it's said to be”

Det här är Prince:s första stora stund som musiker. Det är en skiva som förtjänar att bli upptäckt och återupptäckas av musikälskare.
Du får ju inte gå runt och tro att ”Sign O' The Times” från 1987 var det enda bra Prince släppte ifrån sig på åttiotalet.