Beulah befinner sig i kategorin ”amerikansk musik som jag tidigare har missat för att jag i perioder nästan uteslutande lyssnat på brittisk musik”. Det var synd, tyckte en kille på mitt jobb, för det här är fint.

Så det blev dags att stifta en ny bekantskap. Och den nya bekantskapen var precis vad tigrar ville ha.

Beulah brukade vara en av den västkustska solskenspopens företrädare. Nu har de blivit snäppet rockigare, men fortfarande hägrar sandstränderna och paraplydrinkarna någonstans i bakgrunden. Och fortfarande kan man spåra fotnoterna från The Thrills.

Det har skett lite förändringar sedan senaste plattan ”The Coast Is Never Clear”. Omstuvning bland bandmedlemmarna, vilket dock har lämnat originalmedlemmarna Miles Kurosky och Bill Swan kvar i uppsättningen, och personliga händelser som kan ha påverkat hur de låter. Soundet är mörkare än tidigare. Att de har vuxit upp lite och tagit ett steg i en annan riktning har i alla fall inte jag någonting emot. Men å andra sidan är inte jag bekant med bandet som ”det där gladpopbandet”.

För mig är ju Beulah precis det jag hör nu, när jag lyssnar på ”Yoko”.

Och mycket av det jag hör låter på något sätt redan bekant. Jag kan inte säga varifrån eller varför. Men flera av låtarna känns så bekanta att de får mig att tro att jag på något sätt känt Beulah hela mitt liv.

Det är så de låter. Som en nygammal bekantskap.