Bland alla mer eller mindre visionära franska musikaliska vildhjärnor är Sébastien Telliers definitivt en av de spretigare där han som en musikalisk motsvarighet till Sacha Baron Cohen ständigt återuppfinner sig själv i nya skepnader. Efter att tidigare släpp tematiskt kretsat kring hela ämnesskalan från politik till sex antar han den här gången rollen som musikalisk profet i kärleksreligionen L’Alliance Bleue och vill då förstås bli kallad för Mamma.

Redan där någonstans vill man bra gärna av helt oreligiösa skäl utbrista i ett “HERRE GUD!”. Men skulle det ändå inte räcka som anledning gör låtar som Yes, It’s Possible det. För där, i en orgie av ylande powergitarrer och bombastisk orkestrering klippt och skuren för träningsmontage i motljus ur valfri amerikansk 80-talsaction eller i symfoniproggiga Pepito Bleu med sina ERA-körer undrar man om det faktiskt inte har slagit fullständigt slint en gång för alla.

Men så, precis när man vill avfärda Tellier som försvunnen i storhetsvansinnets tjockaste dimmor, påminner man sig om ett par väldigt viktiga saker. Dels att Tellier begåvats med minst lika mycket självironi och humor som ansiktsbehåring och inte minst att han, när han är på det humöret, är en melodisnickare av rang.

Som vanligt visar han även upp helt andra sidor med finstämda melankoliska ballader, lättuggade popbagateller och en högt Survivor-belånad over-the-top-refräng och beat som får Dr Dre att kännas mjäkig. Ständigt sneglande mot möjligheterna bakom den halvöppna sängkammardörren och oftast med sylvassa melodikrokar och ett varmt välkomnande analogt sound. Och hade han bara fortsatt lite längre längs den väg där barnförbjudna Cochon Villes strålande discofunk, osande av 70-tal, svett, blinkande dansgolv och stönande damkörer befinner sig skulle vår liderliga frälsarsmurf kunnat räkna in en ny lärjunge i sitt blåa tempel.