Jag kommer att tänka på West End-musikaler när jag hör Frida Hyvönen och det har inte bara att göra med de tydliga berättelser som finns i texterna utan i allra högsta grad också med musiken. Det finns spår av det redan på debuten och till To The Soul har det växt sig så starkt att Andrew Lloyd Webber känns som en självklar referens. Därför är det också en kul kuriosa att albumet är inspelat i Benny Anderssons nya studio.

Det fina med To The Soul är att här finns en fin balans mellan de självklara och sentimentalt lättillgängliga melodierna på The Wild Bali Night och Gold och de mer motsträviga och komplicerade som på Gas Station och In Every Crowd. Samma balans som finns i de olika låtarnas melodier går också att hitta i arrangemangen. Jari Haapalainens produktion är smakfullt varierad och lekfull. I nämnda The Wild Bali Nights verkar melodin och de stora trummorna vilja dra låten mot det bombastiska, med stråkarrangemang eller distade elgitarrer, men låten vägrar och kämpar emot utbrottet ända fram till slutet medan samma utbrott ges tillträde i låten Hands.

Inledande Gas Station är inte bara en låt med lika vackra som komplexa harminer. Med mullrande pianon i låga register som smälter samman med åskljud, snygga syntljud i sammklang och avskalade partier som leder in i effektiva crescendon är den också ett frosseri i omvälvande ljudupplevelser.

Den tydligaste utstickaren på To The Soul är förmodligen singeln Terribly Dark. Albumets enda riktiga upptempolåt är en åttiotalsdoftande dänga som visserligen passar fint in ljudbilden men som också tillför ett driv som jag gärna hade hört mer av på To The Soul. De autotunade rösterna och de två första övetydliga virveltrummorna i refrängen är fantastiska men bäst av allt är hur refrängens markerade sångmelodi mot slutet får spela mot en ny mer flytande sångslinga. De två rösterna harmonierar perfekt med varandra på ett sätt som påminner mig om de två röster som möts i outrot på Patti Smiths Dancing Barefoot.

Att Hyvönens engelska uttal inte är perfekt gör egentligen ingenting när den vägs upp av en så fantastisk sångröst. Men det hade varit roligt att höra henne sjunga på svenska oftare. Det har ju låtit fint både i tolkningen av Sonja Åkessons interjektions-dikt Neeijjj och i Olle Adolphson-hyllningen som hon och Mattias Alkberg gör tillsammans på skivan Dubbeltrubbel.