Kathy Diamond. Maximilian Skiba. KDMS.

Det behöver inte vara krångligare än så.

Finns det någon som personifierat – eller åtminstone röstifierat – de senaste årens nydiscovåg så är det Kathy Diamond. 2007 landade det Maurice Fulton-producerade debutalbumet Miss Diamond to You (utgiven på Permanent Vacation, en av de stora nydiscoetiketterna) och året efter hördes Kathys röst i Aeroplanes Whispers. Just Whispers kom kanske mer än någon annan låt att utgöra den musikaliska ritning som nydiscon till stora delar har byggts kring. Och inte bara musiken. Kathy Diamonds röst blev en lika viktig mall för hur nydisco i början av 10-talet ska låta. Viskande förförisk och distanserat cool på samma gång.

Den här rösten har sedan dess återfunnits i några av de senaste årens bästa låtar. Som Permanent Vacations Tic Toc, Nick Chaconas The Fear och framförallt Kaines överfantastiska Love Saves the Day.

Men Kathy har inte bara konsultat ut sig själv till andra. Hon har också gett oss minst lika vassa grejer i eget namn. Ja, eller åtminstone som ena halvan av The KDMS, med polacken Maximilian Skiba som vapendragare. Här hittar vi tolvor med namn som No Sad Goodbyes och High Wire.

Och nu, när vi skriver 2012, kände Kathy och Maximilian att det var dags att samla ihop singlar och nyskrivet till ett albumpaket.

Passande nog är det High Wire som blir första spåret ut på Kinky Dramas and Magic Stories. Inte bara för att låten var ett av de första släppen från duon, med rötterna i 20120, utan också för att den rätt väl sammanfattar var vi hittar The KDMS. Varmmullrande basgång, discogitarr, handklapp, stänk av analogt discoåttiotal och ett överlag rätt Dive-vänligt och solskensinramat sväng.

Med den här basen mejslas sedan de olika spåren fram med sina egna kryddningar. Tonights soluppgångsstråkar. Motown-stompiga Circles. Killer med sin hammond och sina marscherande trummor.

Förutsättningarna för Kinky Dramas and Magic Stories kunde knappt vara bättre. Men någonstans på vägen halkar albumet över från den melodiska vägbanan till den groovande. Snyggt groovande, visserligen, men ändå med en tank farligt nära det röda strecket.

Men med det sagt är albumet i sina bästa stunder ett välkommet sällskap. Kanske framförallt i de två sista spåren (undantaget två påhakade remixer). Ett nytt och ett gammalt, men med ett gemensamt melodiskt och vemodigt skimmer. Två låtar som dessutom förenas med två olika sidor av samma relationsmynt. Drömskt mjuka och melodislingeförsynta Your Love Is Right med kärleken i full blom. Samma kärlek i No Sad Goodbyes, fast nu som en reflektion i backspegeln. Sorgset, men utan bitter eftersmak. Lättnaden att kunna gå vidare, men samtidigt svårigheten att släppa taget och inse att ett långt förhållande faktiskt nått vägs ände.

En på många sätt passande avslutning.

Destiny fades, we’ve had our reign
We’re feeling the same
With everything tried, the chemicals fly
We’re living a lie
We sit in our chairs, through windows we stare
It’s time to repair

Though the love affair has ended
Two hearts can be mended
I know, I know, I know
I still love you