Att Miles Kane, född 1986, skulle vara den förste av sin sort är tveksamt, för att inte säga omöjligt, med tanke på vilken blodslinje han aspirerar. NME hade nyligen ett omslag där Kane och Paul Weller figurerar som fadern och arvtagaren, och i ackompanjerande intervju roade sig både gammal och ung med att utfodra sina respektive egon. Någonstans är visserligen Kanes övertygelse om den egna alltomfattande modskunskapen dock fortfarande ganska roande, medan Weller mest är tröttsam.

Med The Rascals kom Kane aldrig speciellt långt, men det album han gjorde med Alex Turner som The Last Shadow Puppets ska i efterhand erkännas ha en hel del ordentligt starka punkter (jag måste till och med erkänna viss upphetsning när jag hörde att det talas om ett andra album). Soloalbumet Colour of the Trap är inte heller det helt utan meriter, men utan att någonsin slå riktigt hårt i mer än någon minut åt gången.

First of My Kind, en ep släppt för Record Store Day fungerar på ungefär samma sätt. Titelspåret är en orgie i retropomp och blås, inte helt oävet om än lite klyschigt. Night Runner uppvisar vissa drag av frenetisk psykedelia, men lider av samma syndrom som mycket av Rascals-materialet; inte tillräckligt angeläget. Sedan börjar det bli absurt. Som i en Tom Jones-cover. Som, förutom i bytet av Tom Jones mot Kanes nasala stämma, låter exakt som Tom Jones. Som sista spår finner vi sedan avslutningsvis en akustisk version av titelspåret till Colour of the Trap. Allt helt logiskt. Eller inte. Om man vill vara lite snäll kan man påstå att Kane fortsätter med sin varannan miss-taktik, annars kan man säga att han rätt och slätt är galen.

Vilket som, så är jag bra sugen på den där vinröda kavajen.