Matt Pike verkar ha funnit sig tillrätta.

Bekvämare än på De Vermis Mysteriis har åtminstone inte High on Fire låtit tidigare. Med det inte sagt att de primala riffen försvunnit, snarare har de nu hamnat i ett ännu bättre sammanhang. Och skivan är därför bandets bästa hittills, åtminstone som album betraktat.

Visst, High on Fire har sannerligen inte varit dåliga på sina tidigare plattor. Men lika mycket som jag har älskat höjdpunkterna, har jag stört mig på stunderna däremellan. High on Fire har alltid bjudit på ett visst motstånd, ett motstånd jag aldrig har förlikat mig med riktigt.

På De Vermis Mysteriis stöter jag inte på det motståndet, och kanske inte de där enstaka topparna heller för den delen. Men det är första gången som High on Fire lyckas med att verkligen behålla mitt intresse hela skivan igenom. Ömsom stenhårt, ömsom tillbakalutat har High on Fire hittat rätt anslag genom hela plattan. De Vermis Mysteriis är ett album att lyssna på från början till slut, något som aldrig de tidigare har visat sig vara.

Skivan ska tydligen vara ett konceptalbum om Jesus döda tvillingbror, som är tidsresenär tack vare en kinesisk alkemist (!!!), och kanske är det tack vare det helhetsgreppet som även musiken känns mer sammanhållen.

Oavsett vilket är resultatet hur som helst klockrent.