Det ligger något redan färdigt över Terrible Feelings, en känsla av ett band som vet vart de ska, hur de tar sig dit och att de ska dit. Samtidigt präglas Shadows av en liten och naggande god naiv approach som ger bandet en särprägel välbehövlig för genren. Det här är en snygg debutskiva från en kvartett som imponerar och sticker ut.

Det har jämförts med Masshysteri och Knugen faller och gott så, men där nämnda band bibehållt punkådran i deras alster gör Terrible Feelings något större, tar in fler influenser. Shadows är en bitvis lysande uppvisning i powerpop som den ska låta där passningar till briljanta Wipers kilas in snyggt utan att bli allt för uppenbart.

Och det är mycket beroende på Anton Collinders gitarrspel och låtskrivande. Hans fingertoppskänsla är del av det vinnande konceptet som är Terrible Feelings. Hans attack i gitarrspelet kan liknas vid East Bay Rays dito och bidrar till att lyfta låtarna framåt och uppåt.

Det ligger ett välklingande vemod över Shadows, ett vemod som hjälper och också stjälper. Fram mot skivan sista tredjedel noterar jag att jag tappar intresset och muttrar något om ”samma samma”. Vilket förmodligen säger mer om mig än om skivan i sig. Men jag efterlyser variation, det gör jag.

I övrigt återfinns här ett helt knippe ruskigt starka spår där singeln Intruders (där Manuela Iwanssons genialiska sångmelodi på sista refrängen är gåshudsframkallande), Darkness of Man och Wicked Skull pt.2, med en melodi som för tankarna till France Gall, är höjdpunkterna på en skiva som ytterligare fastslår att svensk rockmusik lever. Och frodas.