What’s The 411? går efter kassettbandsmallen, där halva skivan (alltså ena sidan) har en helt annan stämning än den andra. Mary J. Bliges klassiska debutalbum öppnar med fem låtar i uptempo, vars melodier har glänst över världen i tjugo år och blivit bevisat sig odödliga. Det är ruskiga hits som jag inte har lyckats tröttna på sedan jag upptäckte dem på riktigt i mina tidiga tonår. Hits som hade spelats länge redan innan det. I dem hör jag den musik mitt hjärta bultar allra mest för, och utvecklingen som har skett från den kärna som såddes i What’s The 411? gör mig lätt knäsvag av respekt. What’s The 411? har visat sig hålla genom alla år, men inte för att den omges av ett tidlöst sound. Snarare tvärtom, allt kring den här skivan är så. jävla. 1992. Det är fint.

Skivans andra del sjunker in i balladtempo och det blir såsigt. Love No Limit är en av Marys stora låtar, och My Love är fantastiskt bra den också. Det är i duetten med K-Ci, I Don’t Want To Do Anything, som jag känner tålamodet tryta och tristessen krypa på. Den är svår på det där sättet som sliskiga duetter ofta är. Ãœberlångsamma Slow Down är inte heller en favoritlåt, och dessa två ballader håller tillbaka skivan från det ultimata toppbetyget. Trots hjärtblottande Changes I’ve Been Going Through och det avslutande titelspåret, där Mary som rappare slår till på micken tillsammans med Grand Puba över en drömsk basgång. Det är magnifikt.

You Remind Me är liksom Mariah Careys Vision Of Love en av världens absolut bästa debutsinglar. Låten tar oväntade svängningar, den ena mer imponerande än den andra. Det startar med vokal uppvisning i wailning, och en minut in tar Mary tag i första versen som blir ett med refrängen, och hon sjunger utan ramar. Det är en låt med väldigt egen konstruktion, och det flytande i den låter verkligen känslan ta överhanden. You Remind Me förklarar Mary J. Blige, visar vad hon kan skapa med sin musik.

Real Love är dock plattans ordentliga bomb, med en galet catchig refräng och hårt betonade verser som känns gatunära. Skapandet av den här låten skulle jag verkligen vilja fått vara med om. Det är så sjukt hiphop! Real Love är en låt som förenar. En låt som knyter till sig människor från olika ställen och styr upp till gemensam fest. Galet, helt galet, bra!

I brist på riktiga minnen från den, säkert överväldigande, hajp som fansen kände för Mary när hon kom till världen som artist hör jag här en sann föregångare till de senare artister som jag har följt i realtid. What’s The 411? får ofta mina tankar att gå på det sättet, men tid och rum är lika viktigt som det är oviktigt. Det här är bra musik!

Här finns de ikoniska hitsen som inte bara satte Mary, utan även en helt ny musikstil på världskartan. Tänker man Mary J. Blige är det Real Love eller You Remind Me säkert det som först poppar upp hos många människor. Tänker man R&B eller hiphop soul är det ingen fråga om vilket ansikte man ser framför sig. Tänker man Mary J. Blige har man tjugo år att täcka in. Tjugo år. Tio album. Det här är det första.