Det är vår i antågande utanför fönstren. Gårdagen bjöd på en temperatur över tio grader och trots kraftig vind var den inte kall utan sval på gränsen till ljummen. Då spelar det ingen roll att dagens regn och kyla skrämde bort värmen; våren är på väg och det är bara en fråga om tid.

Imperial State Electrics nya platta Pop War gör sitt för att befästa den känslan. Med trivsamma melodier som klistrar sig fast fortare än kvickt är den en försmak av de ljusare tider som stundar.

Till uppföljaren av den självbetitlade debuten har Nicke Andersson återigen släppt på tyglarna. Var det han som i stort sett var ensam upphovsman till debuten, är Pop War mer av ett lagarbete. Och det märks.

Fler viljor betyder fler kompromisser och även om det kan låta som en avbön på sitt uttryck har det i Imperial State Elctrics fall betytt en mer homogen platta. Den i efterhand ganska spretiga debuten, hade i ärlighetens namn sina svackor. Det hittar jag inga på Pop War.

På skivan finns dessutom gott om krokar, som borde kunna lyfta gruppens popularitet till nya höjder och bortom de redan invigda.

Uh Huh är en klockren öppningslåt, med sin tydliga gitarrmelodi. Bluesiga Back on Main för tankarna tillbaka till The Hellacopters-plattan Rock N Roll is Dead och då särskilt låten No Angel to Lay Me Away, som bär på ett liknande häng.

Singeln Sheltered in the Sand fastnade visserligen inte direkt, men faller på plats i sitt sammanhang, Monarchy Madness har en minst sagt dansant refräng komplett med handklapp och hela rasket avslutas med Enough to break Our Hearts fina stråkoutro.

Pop War är ett helgjutet rockalbum som får mig att tro att Imperial State Electric trots allt kan lyckas med att axla arvet från The Hellacopters. Ett arv som man nu verkar ha omfamnat i klok vetskap om att det är något man ändå aldrig kan bli av med.