Det är intressant att följa hur Ryan Teague, åtminstone instrumentalt, ändrar fokus för varje skiva. Där Coins & Crosses var orkesterskivan och förra årets Causeway centrerades kring gitarren är det klockspel, xylofoner och stråkar som dominerar på Field Drawings. Tillsammans med den ständigt närvarande elektroniken uppstår en elektroakustisk kammarmusik där ingen beståndsdel tillåts dominera över någon annan och ur den harmonin plockar Teague fram de vackraste av harmonier.

I ytterst eleganta precisa arrangemang använder Teague alldeles oavsett skiftningar i tempo genomgående slagverkens pärlande pizzicato som rytm och låter stråkarna skapa stämning genom ständiga tonartsförskjutningar. Han skalar av musiken ned till det allra mest nödvändiga men utan att bli sparsmakad. Även om melodierna mestadels är fragmentariska pågår det ständigt saker i periferin och fragmenten som framträder blir desto vackrare och mer minnesvärda.

Effekten blir musik som i en vågrörelse oavbrutet böljar fram och tillbaka. Inte originellt men aldrig heller tålamodsprövande då Teague sällan låter sina stycken överskrida fyraminutersstrecket utan snarare som en vänlig varm omfamning när man mest behöver det.

För någonstans i bakgrunden klappar också ett stort hjärta som bidrar till det melankoliska stråk som finns närvarande oavsett om man tycker sig höra istappar smälta i Cascades eller när Shadow Play och Games For Two blir temat till två av de mest romantiska filmer som inte gjorts.