We are the music makers
We’re the techno innovators
We are the real thing

Med tanke på att Kevin Saunderson var en av de tre som kom att skapa technogenren och som sedan tillsammans med Paris Grey använde Inner City för att sprida technogospeln över hela världen är det förstås ett självklart konstaterande.

Samtidigt är det talande att det blir programförklaringen på Inner Citys andra album, släppt ett år efter den klassiska debuten. Eller om man så vill: ett försök att övertyga sig själv och alla andra på ett sätt som inte behövdes första gången. Då gick Paris och Kevin ut och bara körde. Revolutionerade musikvärlden. Det behövdes inte sägas, musiken talade för sig själv.

När Fire landade bara året efter Paradise blev jag om inte väldigt så åtminstone rätt besviken. Den enastående euforiexplosionen från debuten hade inte tillräckligt mycket kraft för att spilla över på album två. Det var också ett album som led av samma bakomliggande problem som så ofta drabbat artister med enorma debutframgångar. Där Kevin Saunderson och Paris Grey hyfsat ostört kunde mejsla fram debutens tio spår handlade det här nu om att snabbt som attan rida på vågen och kasta ut ett album till medan intresset fortfarande höll i sig. Och så hade förstås skivbolaget betydligt fler åsikter. De ville ha mer av precis samma sak, men samtidigt inte. Soul II Soul hade rusat upp på listorna ungefär samtidigt som Paradise och nu verkade det som att den trenden hade lite mer kommersiell livskraft än Inner Citys sound. Och gärna lite rap, det verkar vara på gång.

Allra tydligast blir det här i What Does It Take, med sina swingbeat-vibbar och rap av duon 2 the Hardway. Ungefär i samma regioner hittar vi också struttiga That Man (He’s All Mine).

Men det som är lite intressant i sammanhanget är att Fire trots det inte är någon light-kopia av debuten. Snarare tvärtom. Det är en mindre tillgänglig skiva. Mörkare och tyngre. Några hack närmare det Kevin Saunderson gjorde före Inner City. Förmodligen var det det som fick mig att känna som jag kände.

Nu, två decennier senare, kan jag bara konstatera att Fire till stora delar faktiskt toppar Paradise. Samarbetet mellan Saunderson och Grey är tajtare. Musiken mer komplex. Stämmorna fler. Och även om refrängerna kanske inte nådde lika omöjligt genomsmittande långt som på Paradise så finns de alltjämt kvar. Precis som samspelet mellan Kevins fyrkantiga maskiner och Paris kraftfulla röstvärme.

På Fire hittar vi en av Inner Citys allra bästa låtar: Hallelujah. Men den är paradoxalt inte en av albumets bästa. Helt enkelt därför att det skulle ta ytterligare två år innan den till sist skulle hitta sin fulländade form. Här blir den omkörd av låtar som My Heart’s Not Here With You (det spår som ligger närmast det föregående albumet), plastblåssvängiga oakka-wakka-wakkande Lovelight, breakbeat-skitiga Vibes och titelspåret, en Big Fun med subwoofer. Och så förstås vackra ’Till We Meet Again, med himmelskt svävande sång av ingen annan än Byron Stingily.

Att säga att Fire stått emot tidens tand bättre än Paradise är förstås en sanning med modifikation. Paradise är en klassiker på ett sätt som Fire inte är i närheten av. Musiken, melodierna, är precis lika bra idag som när de kom. Däremot, när Fire kom tog det mig två år innan jag hittade in ordentligt. Idag låter delar på Fire mindre låsta i sin era än musiken på Paradise.

Eller så kanske det är så enkelt var så lång tid jag behövde för att verkligen komma ikapp.

It’s a feeling that makes you feel good from within
Whether it’s right or wrong, good or bad, happy or sad
We all feel vibes
It’s a natural high that has no lows