Sedan thrash metal-genren vaknat till liv igen efter millennieskiftet har det oftast handlat om ölfatsromantik, skateboards, smålustiga kepsar och en allmän feststämning. Inget ont i det, så länge det ackompanjeras av ett jävulskt riffande, som exempelvis Municipal Waste ägnar sig åt. Men thrash metal har alltid handlat om rädsla för mig. Rädsla för krig, seriemördare, […][...]