Jag möter Jonathan Johansson med skeptiska öron. ”Kristen, pretentiös syntpop” har varit min framhastade slutsats av hur han låter på En hand i himlen, föregångaren till Klagomuren. Lika skeptisk är jag jag när en vän spelar singeln Stockholm på en fest och höjder den till skyarna. ”Årets bästa låt!” utropar han. ”Det är ju bara svulstigt” tänker jag samtidigt som jag försöker värja mig mot de smittande melodierna.

Men till slut sitter jag där på en busshållplats i höstkylan och lyssnar på hur Klagomurens smattrande intro övergår i de dånande trummorna som inleder Stockholm. ”Fan” tänker jag ”det är jävligt träffsäkert ändå”. Kanske hade det varit lättare att avvärja om texterna inte hade varit så skarpa, om de klara gitarrslingorna inte suttit så rätt och om inte melodierna varit så självklara. Men nu är de det, och skeptikern inom mig får ge vika.

Sista låten på 2009 års ”En hand i himlen heter Psalm noll noll. Precis som titeln antyder låter det som en modern psalm och det finns det mycket i Johanssons musik som gör. Också i de många dansanta låtarna på Klagomuren finns det mer än bara en kristen aura över texterna som får mig att tänka på psalmformen. Det är de traditionella harmonierna, fast i ett format anpassat för dansgolvet. Och för osäkerheten, drömmarna och fåfängan i den moderna staden. Det är rör sig i gränslandet till hopplöshet, men är ornamenterat på ett gripande och vackert sätt:

Du ringer sent
och säger din lägenhet
kommer lossna ifrån huset
krossas emot gatan
man måste bära
sin sorg i armarna
man måste härma dom
som orkar
dom som fortsätter ändå

Så inleds sången i nämnda Stockholm. Kanske en blinkning till Tomas Tranströmers Allegro där diktjaget ”kör ner händerna i [s]ina haydnfickor / och härmar en som ser lugnt på världen.” Jag vet inte, men det är i alla fall en fin bild av hur det är att maskera desperationen som kokar under ytan i storstadens myller.

Även om jag har haft svårt för det storslagna anspråket i Johanssons musik tvingas jag alltså ge med mig. För Klagomuren kan motivera sitt anspråk. Och när den hopplösa vardagen i staden krockar med de stora drömmarna i Som om är jag besegrad:

och vi satt på Mc Donalds utan pengar
men hela världen var öppen
det fanns ingen gräns

En kristen, pretentiös syntpopare. Plötsligt klingar det positivt i mina öron.