Tom Waits är över hela kartan. Och så ska det vara. Hur låter Tom Waits nya skiva? Som Tom Waits, såklart.

Han är en skrävlare, en schaman, en skådespelare, en estradpoet, en målare, en man, en sångare, en musiker, en författare, en intellektuell, en som visar upp sig, en som håller sig undan.

Vid en första anblick verkar han vara ganska raggig, men i allt han gör har han samtidigt exakt precision. Från utseendet till sin sång.

Inför albumet blev han intervjuad av Jon Pareles för New York Times och efter att ha plockat upp reportern kör han av vägen vid järnvägsövergången för att istället köra upp på järnvägen. Han följer den en bit och slår sedan av tändningen när de fortfarande står kvar på spåret. Är det OK med dig?, frågar han reportern. Vi kan väl leva lite farligt. Det verkar både fånigt utstuderat och ärligt. Tom Waits känns både som en odlad och ärlig myt.

Och det hörs i musiken. Alla influenser – från ska till tango till pop till rock till folkmusik – samsas i ett och samma sammanhållet uttryck. Det är poser, men helt ärliga sådana. Det är dramatik.

Det är små oavslutade noveller på hans tjugonde studioskiva med nyskrivet material. Den tolfte med Kathleen Brennan vid sin sida. Tillsammans hittar de materialet till musiken i omgivningen. Han plockar ned brottstycken i sin anteckningsbok han alltid har med sig. Hon ordnar upp dem.

Som den om ristningen Hell Broke Luce på cellväggen på Alcatraz. Eller polemiken mot The Rolling Stones i Satisfied där Keith Richards möter upp med sin gitarr. Eller om om den åldrande mannen, det sista lövet på industrisamhället, som snart kommer signa ner och dö i Last Leaf.

Tom Waits är en artist på det bästa sätt man kan tänka sig. Tillsammans med sin Kathleen Brennan har han skapat en persona som levererar i album efter album. Man får vad man förväntar sig. Ett Tom Waits-album. Bra så.