Remember Remembers självbetitlade debutskiva har snurrat i min spelare sedan den kom ut och den har bara växt. De repetitiva slingorna blir aldrig tröttsamma utan tvärtom, man hör ständigt något nytt och den har växt till att bli en av mina favoritskivor. Det hela var ett sovrumsepos av en man, Graeme Ronald som tillverkade sina ljud med enkla manicker och saker han hittade på golvet.

Efterföljaren har således varit efterlängtad och det är därför både en känsla av tveksamhet och begaistring då så mycket kan gå fel med en uppföljare men också så rätt.

Till att börja med har musiken klivit ut ur sovrummet och in i studion och en har blivit sju. Remember Remember är numera ett fulltaligt band och har självklart därmed utvecklats sitt sound nämnvärt. Dock har inte det som var bra med monoversionen av Remember Remember försvunnit, snarare förstärkts. Från att ha byggt upp slingor och drivande melodier är det numera ett mer melodiskt och fylligare ljud. Det låter helt enkelt mer som ett band.

Scottish Widows var för mig tidigare en plats där jag tillbringade flera månader med att lägga in tråkig data i databaser, nu har det fantastiskt nog förvandlats till ett cineastiskt epos. John Candy som förut var en knubbig skådespelare är nu en lysande pärla.

Risken är stor att The Quickening kommer att höras i bakgrunden till David Attenborough-dokumentärer och andra TV-produktioner. Det enda rättvisa är att fler öron får höra Remember Remember.