För ett år sedan släppte Ski Beatz, producenten som sedan han soulade till det på Jay-Z:s klassiker Reasonable Doubt har jobbat i det tysta och ouppmärksammade, sitt debutalbum. 24 Hour Karate School var en av 2010 års bästa hiphopskivor, som bjöd på långlivade hittar och minnesvärda kombinationer av gästrappare. Nu är Ski tillbaka med uppföljaren, som jag faktiskt tror toppar sin föregångare.

Albumets två första låtar är dominerande med störiga beats som blandar lätt hysteriska oljud med diggvänlig tjock bas. Det är alldeles underbart och något som tvingar upp volymen till härliga höjder.

Ski Beatz plockar sedan upp mäktiga gamla Just Blaze-stråkar i Looking For Me och låter jamaicansktyskbrittiska Terri Walker vara ledande i uppstyrningen av en av årets bästa låtar, när hon lägger ner den självsäkra och sprudlande refrängen.

Cassidy och Freddie Gibbs kliver sedan in på Majesty respektive Illegal. Två stenhårda låtar som är rap ända in i själen, och de båda rapparna förvaltar sina galet tunga beats oerhört bra. Cassidy har inte låtit såhär het på väldigt länge, om ens någonsin. I fyra minuter tar han knappt en andningspaus, han bara matar punchline efter punchline. Man tror på hans ord. Ain’t no other kings in this rap thing, I’m the rap king. My name Cassidy, say hello to your majesty. Gibbs får ett mäktigare beat som låter honom lägga en lätt melodisk refräng, men det är i verserna, där han ändrar flow på imponerande sätt, som han skiner starkast.

Kavalkaden av fantastisk musik och nyskapande hiphop fortsätter. Amnesia är så välberättad av Stat Quo att man förlorar sig själv i knarkångorna som han rappar om, allt till ett beat som kantas av gitarrsolon ytterst fulla med svajande känslor. Det är verkligen storslaget.

Tempot dras ned lite, men intensiteten består, när Stalley kliver in på Larry Bird. Lika fett som de sex låtarna innan är det inte, vilket är passande eftersom albumet vid det här stadet hamnar i en svacka som nästan håller i sig tills det hela är över. Till och med det sämre gör Ski Beatz på ett snyggt sätt.

High Score, där Damon Dash brorson rappar under aliaset Da$h, är första besvikelen. Beatet tycks till en början vara fantastiskt, men låten tappar i fallhöjd och blir till slut inte mer än tråkig. Jämför man dock med efterföljande Frontin’ är den fet, för avskalade Cool Kids-inspirerade hipsterbeat och lite boombox är det tråkigaste jag vet. Den sista person som jag vill höra kliver sedan in i albumet, men Mikey Rocks gör det ändå ganska bra även om Cotton Candy inte riktigt lyfter.

Till sist hittar Ski Beatz rätt igen och langar This World. Det är en rocktung låt med skönt obehagligt tema, rapparen Najee är skrämmande bra med sitt övertygande ickeflow. Avslutande You Already Know är också bra, men försvinner och glöms bort där den ligger direkt efter starka This World.

Ski Beatz andra soloalbum handlar om låtarna och gästverserna, och den innehåller många av årets allra bästa, men fungerar väldigt bra som ett enhetligt album av en artist också. Ski Beatz är den stora stjärnan, och med två album på lika många år har han presenterat ett eget sound som sällan sviker. Det skulle vara fint med ett instrumentalsläpp också, det skulle nästan vara lika bra. De medelmåttiga låtarna på 24 Hour Karate School Part II är tråkiga, men de gör ingen större skada. Det här är ett album som man absolut inte får missa. Det här är hiphop som sätter sina spår, tack vare glödande intensitet från den fantastiska producenten och hans spännande gäster.