Braford Cox är en minst sagt produktiv artist. Sen 2008 har han släppt tre album med Deerhunter och lika många med sitt soloprojekt Atlas Sound. För mig tog det ganska lång tid innan jag riktigt greppade Deerhunters senaste album Halcyon Digest. Det lät bra i mina öron, men skivan fick snurra många varv innan jag kunde ta den till mig ordentlig. När det väl fastnade tyckte jag om det även om jag inte riktigt kunde förstå de nästan förbehållslösa hyllningarna som albumet mottogs med på vissa håll.

Det senaste albumet från Atlas Sound, Parallax, fastnar snabbare. Låtarna är mer direkta, med tydliga melodier i ibland drömska, ibland mer jordnära ljudlandskap. Men tuggmotståndet på Halcyon Digest gör också den till en – åtminstone i sina bästa stunder – slitstark skiva vilket Parallax inte är i samma bemärkelse.

Men visst, när Cox får till sina melodier är det skarpt. Som när sången svävar på kristallklara gitarrslingor i inledande The Shakes, när refrängen i Te Amo öppnar upp den försiktiga låten och får den att sväva fjäderlätt, eller när han i My Angel Is Broken låter som en snällare version av Alan Vega. Ändå är det något med att det där snälla och försiktiga aldrig viker. Det är så ömt och välstädat att det liksom aldrig hettar till när det borde, musiken överraskar aldrig. Istället blir det ofta sömningt och låter till och med en aning oinspirerat emellanåt.

Om Bradford Cox hade låtit sina idéer löpa amok, om han han hade låtit sina experiment med ljudbilden gå längre än till tremolo-gitarrer och reverserade trummor hade det kunnat bli spännande. Nu påminner Parallax i sina bästa stunder om Kurt Vile, i sina sämre stunder låter det likadant, fast tråkigare.