(Foto: Toni Kaarttinen (CC BY-NC 2.0)

Så har vi då kommit fram till sista delen av 2010-resan. 100 låtar som förhoppningsvis gjort att några av er hittat några nya favoriter. Om du precis rasat in här är det bara att sparka igång Spotify-listan och börja lyssna. 78 av låtarna finns samlade i en nästan åtta timmar lång spellista.

Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna läsare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

• Quentin Harris feat. Jason Walker Home
  Everytime I leave / it makes it that much harder to breathe / and when the world just makes no sense / I turn to you, to make it home again. Med ett piano, lika kallt distanserat som försiktigt känslovärmande, som nästan enda sällskap sätter Jason Walker med sina inledande rader tonen för Home. Fyra nyanser av blått. Men det är blått mot en bakgrund av solgult och kärleksrött. En alldeles för hårt piskad hihat blir på något omöjligt sätt den självklara handhållaren genom alla lager av känslor och svävande vackra stråkar.

• Crystal Castles feat. Robert Smith Not In Love
  Om man ger ut sin skiva på Fiction Records, under sisådär två decennier hem åt The Cure är det väl själva den om man inte kan få till ett samarbete med Robert Smith. Ungefär så verkar Ethan Kath och Alice Smith ha resonerat. Det som började sitt liv som en cover av en Platinum Blonde-låt på Crystal Castles andra album fick nytt liv när Robert ställde sig vid mikrofonen. Ja, den fick åtminstone ny röst. Där ursprungsversionen bestått av Platinum Blonde-sång, begravd och smurfad, fick Robert Smith-versionen sång som lät som, tja, Robert Smith – inte minst därför att textraden ”won’t give you my heart / no one lives there anymore” knappt kan vara mer The Cure. Oavsett vilken version man föredrar är Not In Love en energibubblande och åttiotalsmullrande popexplosion. Och de stunder när Alice och Ethan sliter bort alla säkerhetsspärrar och tvingar ner sina maskiner på knä, skrikande, ja då är gåshuden bara ett hudlager borta.

• Oskar Linnros Från och med du
  Jag har sagt det många gånger förut, men det förtjänar att sägas många gånger till: merparten av de allra största låtar som skrivits balanserar på gränsen mellan eufori och avgrundsmörker. Eller åtminstone mellan åtminstone en strimma solsken mitt bland regmolnen, eller omvänt ett moln på den klarblå himlen. Det är någonstans i den här krocken som det blir som bäst. Få låtar har de senaste åren gjort det här lika snyggt som Från och med du. Musikaliskt är det en schlagerlång popexplosion som återvinner det svängigaste och lyckligaste ögonblicken från Motown-katalogen. Med en text om att inte kunna släppa taget och gå vidare. En fortsättning på Everything But the Girls Missing, när man gör precis det man inte borde göra eftersom man vet att det bara kommer att göra mer ont. Men när man trots det inte kan låta bli.

• Sia Clap Your Hands (Fred Falke Club Mix)
  Sia är förmodligen fortfarande mest känd för sånginhoppet på Zero 7:s debutalbum, men hon har sedan dess hunnit en hög album i eget namn. På det senaste hette den bästa låten Clap Your Hands (med The Strokes-Nick Valensi på bas). Men precis som när jag hade med Sia i min lista över 100 fantastiska låtar 2008 är det inte originalversionen som får följa med. Precis som förra gången är det en av tvåtusentalets mesta remixare som kommer till Sias hjälp. 2008 hette han Lifelike. 2010 hette han Fred Falke. Ännu en orgie i åttiotalsanalogvarma syntljud. Ännu en händerna-i-taket-svängig version. Explosionen kring fyra och en halv minut är inget annat än ren och skär dansgolvsmagi.

• Ross D Don’t Tell Me
  Om Chris Rea hade gjort drum’n’bass skulle hans sommarsignatur On the Beach kunnat låta precis så här. Don’t Tell Me är så mycket sommar det bara går, med bubblande leenden och överklockad glädje bakom varenda etta och nolla. Men som så ofta krockar känslorna, med en blåtonad blåssampling och Odysseys inklippta ord om ett dikeskört hjärta. Det är inte bara musik som spelar i två rytmlägen, utan lika mycket två känslolägen. Det är upp till dig att bestämma vilka du vill följa. När sedan den schlagermässiga tonartshöjningen kommer runt fem och en halv minut, en körröst gör sällskap, ett piano lägger några ackord i bakgrunden och stråkar ritar molntext i skyn, tja då är allt bara helt genomfantastiskt – oavsett.

• Dragonette Pick Up the Phone (Francis Preve Remix)
  2006 var Francis Preves galet bra remix av Tracking Treasure Down en av det årets allra vassaste låtar. Det är just den som jag först kommer att tänka på när jag hör Pick Up the Phone. Jag vet egentligen inte varför, annat än den uppenbara kopplingen att de delar samma remixare. Någon slags stämning kanske, jag vet inte. Det jag däremot vet är att den hjälp som Martina Sorbara och Dan Kurtz får av Preve är precis så bra som jag hoppades när jag hörde talas om den. Handklapp, discogitarr, oaa-oaa-kör, Deadmau5-inspiration och smittande bubbelpop när den är som glittrigast. Inte långt efter hittar vi sedan Arithmix remix, där en sequencer får duettera med Martina. Lite stökigare, lite mer åttiotalsvibbar. I princip lika bra som Preve-remixen. Det är nog till och med så att det är dagsformen som avgör vilken av remixarna som hamnar längst fram.

• Miami Horror feat. Sophie Brous Sometimes (Gloves Extended Mix)
  Hur långt kan man komma med syntmattan från New Orders Procession och en försiktigt blappande bas? Rätt långt. Åtminstone när Gloves är klar. Det som i sitt original var elektronisk indiepop när den visserligen är som charmigast hittar i mål när den värsta struttigheten sandpappras ner till förmån för lite nu cool. Eller kanske snarare nu disco cool. Men det funkar inte bara att måla över lite här och där, för att få till den riktiga coolheten måste Miami Horror också bort. Ja, det verkar nästan så. Benjamin Vanguarde (mannen bakom enmansprojektet) rycks helt sonika bort från micken och istället knuffas drypcoola Sophie Brous in. Med en röst specialbeställd för nydisco-genren. Gloves, eller om det var ett ögonblicks insikt från Miami Horrors sida, gör helt enkelt precis samma sak som Aeroplane gjorde med Friendly Fires Paris. Manligt blir kvinnligt. Gnälligt blir snyggt. När vi så träffar fyra och en halv-minutsstrecket och vi får en explosion av housepianohamrande och D Shakeigt ”yaaaaaaaaa”:ande, ja då blir upploppet en enda underbar Delorean-ibizafest.

• Kaine feat. Kathy Diamond Love Saves the Day
  På sätt och vis är Kathy Diamond nydiscogenrens röst för mig. Inte bara därför att det är hon som stod bakom mikrofonen i Aeroplanes Whisper – låten som nästan kom att definiera hela genren – utan också för att hon har en röst gjord för precis den här typen av musik. Sval, lätt distanserad och väldigt, väldigt cool. När Kathy slog sig ihop med Sean Brosnan blev resultatet ännu en milstolpe inom nydiscon med sitt balearica-minnande och ackordbrutna piano, rullande likt solnedgångsmålade strandbränningar. Inte blev saker och ting sämre av att både Soulclap och Mario Basanov gav oss två remixer som var och en tog Love Saves the Day i nya riktningar. Soulclap la på en stökigare grund med ekon av Jam & Lewis medan Basanov kastade ut det mesta av originalet och bjöd in till en pastellfärgad åttiotalsboogiefest. Men originalversionen är trots allt den som du verkligen vill ha. Vilken version du än väljer får du dessutom några av årets mest peppande rader för dem som vinglar längst ut på avsatsen.

  Remember things can get rough you know
  But love will save the day
  You think you’ll never get up again
  But love will save the day
  You think you’ll never feel love again
  But love will save the day
  The nights are so tough you know
  But love will save the day

• Studio Apartment with Rasmus Faber feat. Christa Help Me Out
  Som vanligt när man vill hitta den amerikanska garagen i sin mest souliga skepnad får man vända blickarna till Japan. Här hittar vi en av de främsta förvaltarna av det amerikanska arvet: Studio Apartment. På sitt senaste album tog de dessutom lite svensk hjälp i form av Rasmus Faber för att skapa albumets största stund. Backad i princip av bara ett droppande piano och stillsamt målande stråkar sjunger Christa sedan till sig en plats mitt emellan jazzens och New Jerseys stora. Och så, efter nästan fyra minuter, gläntar vi på dörren ut från ensamheten och låter Blaze-doftande latinohouserytmer dansa oss bort i skymningens hjärtpumpande värme. Men hela tiden finns där stämningen som Christa sätter med de inledande, desperat trevande textraderna: ”I can’t help my heart / it knows what it wants / I can’t make my heart give up”. Att stirra rakt in i en mörk evighet av ingenting när verklighetens kniv har rivit upp ett sår som inte känns som att det någonsin kan läka.

• Chemical Brothers Swoon
  Ibland räcker det med några få ord för att säga så mycket. När Chemical Brothers 2010 släppte sin bästa låt sedan Star Guitar, ja en av deras bästa låtar överhuvudtaget, behövde de bara nio. Boyz Noize och teamet Lindstrøm/Prins Thomas gav oss varsin remix inte långt efter originalet, men vid dagens slut var det ändå Toms och Eds slamrande, ylande, larmande och hjärtklämmande vackra originalversion som räckte allra längst. Just remember, to fall in love. There’s nothing else. There’s nothing else. 2010 års bästa uppmaning. 2010 års bästa låt.

ALLA DELAR 2010

100 fantastiska låtar 2010

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008

100 fantastiska låtar 2009