Krig är så konstiga nu för tiden. Vi krigar mot allt möjligt och ibland är det som faktiskt är krig inte krig. Kriget i Irak är ”slut”, men det dör människor i kriget varje dag. I ”försvarskriget” i Afghanistan deltar Sverige som inte varit i krig sedan freden i Örebro 1812 med stridande förband. I Libyen försvarade ”världssamfundet” motståndsrörelsen genom att få mål utpekade för sig och sedan bomba dem i förebyggande syfte. War on words, brukar man prata om på engelska.

Submission heter Krigets andra skiva, underkastelse. Man kan tänka sig att det skulle kunna tolkas som att de underkastar sig till främmande makt, men jag tolkar det inte så. Jag tror snarare Gustav Bendt (saxofon), Christoffer Roth (bas) och Per Nordmark (trummor) står still i en bombkrater. Ensamma mot en enorm armé av alla andra. När precis vem som helst skulle lägga sig ned och be om nåd är det snarare de som vänder sig utåt och skriker att de tänker beat you into submission.

De heter Kriget och de backar upp ordet med attityd. De är inte fredsbevarande någonstans. De sysslar inte med försvarskrig eller med att skydda motståndsrörelser. De är upprorsmän, de är ute efter att döda och lemlästa. De vill slå ned som en smutsig bomb mitt ibland oss och sprida radioaktivt splitter av sina trumslag, distade saxofontoner och våldsamma basgångar.

När Gustav Bendt blåser i sin distade saxofon i inledande World Domination låter det som en varningssignal, för att få oss att lystra och göra oss i ordning för slaget som komma skall. Per Nordmarks trummor smäller som luftvärnskanoner och Christoffer Roths bas är en bandvagn som fraktar runt sällskapet. Förbipasserande Fifi frågar förvånat om jag spelar krigsspel när jag lyssnar i hörlurar, för det låter nästan som en 40 mm granatspruta av Pers matande trummor.

De strider lustfyllt och utan pardon. Det finns få riktiga andningspauser. Punk Gaddafi hetsar som en galen hund. I Was 19 And I Was 12 släpper ut lite luft men har långsamma elektroniska motståndares ångestskrik krypande bakom melodin. Det är hardcorejazz utan improvisation eller solon som sticker iväg från deras utlagda strategi. Trummorna har huvudrollen och den hårt distade saxofonen sjunger melodislingorna. De maler ner lyssnarens motstånd och driver mig snabbt mot muren där jag måste ge upp och älska Kriget. Men jag tar spjärn några steg ifrån muren. De får mig aldrig dit.

För krig löser ingenting. Trion kommer aldrig riktigt någonstans med sin utfall och flankattacker. De är lite för fast i sin formation. De har inte heller den självklara utvägen som Per Nordmarks självmordsbomb i form av förstörelsen av sitt trumset är live. De behöver tänka ut en ännu bättre taktik till nästa gång.

Även om jag kommer tycka nästa livekonsert är fantastisk den också.