Ungefär ett år efter att Monarchys album först utannonserades av Mercury Records, kom det till sist ut, och via en helt annan etikett. Under ett helt år hinner en hel del hända. Monarchy var föremål för en kraftig blogghype under våren 2010, men trots en hel näve grabbnäve uppmärksammade remixer (bland annat för Kelis och Lady Gaga), så hann mycket av intresset rinna ut i sanden innan det att Around the Sun till slut såg dagens ljus. Och i ärlighetens namn var det inte heller särskilt svårt för intresserade att få tag i albumet på mindre laglig väg. Kontentan är givetvis att när den anonyma Londonduon nu till sist fått ut albumet, så har det mottagits med ungefär hälften så mycket entusiasm som ett genomsnittlig släpp från Kitsuné.

The Phoenix Alive är en av de bästa poplåtar jag vet på den här sidan av millennieskiftet (och om remixen signerad Kris Menace kan jag orera alldeles för länge). Simpelt, men ack så effektivt. Tillsammans med Love Get Out Of My Way, We Were Young och Call hålls electropopfortet ändå någorlunda tätt. ”Någorlunda”, eftersom det instoppat här och där finns både en och två lätt osmakliga ostigheter. Maybe I’m Crazy är antagligen det mest uppenbara exemplet. Svettigheter som gärna hade fått stanna kvar där de kom ifrån.

Around the Sun är, trots den ”scen” den riktar sig mot och den publik den mestadels handlat med, inget dansgolvsalbum. Snarare så har vi här att göra med en samling melankoliska poplåtar i midtempo. Inte nödvändigtvis något fel i det. Men när man som Monarchy haft sitt album på is i över ett år, så hade åtminstone jag hoppats och väntat mig att några nya låtar skulle få plats på skivan. Kill your darlings.

Det som vid första anblicken tett sig spännande, har som brukligt är med stora hypes tappat en del av sin glans. Dock så har Monarchy ändå något som många andra saknar; bara förmågan att skriva fyra-fem klockrena poplåtar är absolut inget att skämmas för. Även om allt vad dream- och chillwave heter har drivits helt ur proportion, så är det förstnämnda ändå fortfarande träffande för Monarchy. Det ständigt rymdrelaterade bildspråket, det saktmodiga, det abstrakta. Även om Around the Sun inte är helt vad man kunnat hoppats på, så ser jag ändå med stor förhoppning fram emot varje nytt livstecken från dessa två hemlighetsfulla musiker