Fem år mellan varje album är en starkt bidragande orsak till att det är lätt att glömma bort Goapele. Att hon inte gör så mycket väsen av sig vid sidan av den egna musiken hjälper så klart också till.

På Break of Dawn har hon arbetat med fler producenter än tidigare. Släppt lite av kontrollen och fokuserat på den egna sången. Resultatet är på alla punkter starkare än på de tidigare albumen. Här finns inget kvar av de ibland tvivelaktiga vägvalen hon gjorde på sina tidigare album.

Goapele har en röst som ofta är klar, stark och på gränsen till en känslostorm. Hon tar oss med ner mellan lakanen i öppningssåret Play som landar i musikaliskt rakt nedstigande led från Try Again sotsvart förförisk sång, fingerknäpp och ett elektroniskt skruvat beat. Hon gråter ut om krossad kärlek i knastrigt jazzbluesiga Tears on my Pillow. Hon sjunger till barnet som övergivits av sin far så att nackhåren reser sig i Hush. Och hon tacklar funken med självsäker kraft i Money.

Och med reservation för att ett par av de sista låtarna (Right Here med sin euroflört och Milk & Honey med en minst sagt förfärlig autotune) inte riktigt håller måttet är det här en, kort sagt, svinbra skiva.