Det är en man med stora gester men som använder de små bokstäverna, David Sandström. Det är en viss underskattning, så kan vi kalla det. Han förtjänar mer. Genom åren har han varit en del i ett hardcorekollektiv som nära nog revolutionerade scenen, givit ut experimentella utgåvor med Text, behandlat västerbottnisk tragik på fantastiska Om det inte händer något innan imorgon så kommer jag och givit ut utlämnande rockskivor med sitt Overdrive. Samtliga skivor, bortsett från de med Refused, borde fått mer uppmärksamhet.

Taget från en roman av A.L Barker kallar han sig nu 2011 A Heavy Feather och ger ut en skiva som, enligt pressreleasen, ”blandar Zambisk kalindula, The Stooges-doftande 90tals-techno, Daniel Lanois-stämningar och Pet Shop Boys-beats utan att det låter varken förvirrat eller splittrat”. Förstnämnda referenser tar jag med en nypa salt, att det inte låter speciellt splittrat skriver jag under på.

You’re the Lotion on Darkness Knuckles As It Punches Light In the Face är en skiva som fått växa fram i tre år och det hörs. Det är en skiva som slits mellan förtvivlan och hopp och det framförs med en innerlighet det var länge sedan jag hörde. Fast med de där små bokstäverna. Och det är antagligen så han vill ha det, David.

I bästa spåret Trouble, en slags elektronisk och driven poplåt, gästar Lovisa Nyström, en av Sveriges bästa sångröster, och suger in lyssnaren vare sig man vill det eller inte. Doomsday Afternoon och Caitlin Mooney är även de smått hypnotiserande verk som ger skivan den sorts knuff uppåt och framåt den behöver för att hävda sig i skivsläppsklimatet av idag.

Albumet lider i längden av en lite för stor lust att ta till extremer, att frångå den potential A Heavy Feather hittat – att skriva bra, smittande popmusik som ändå ligger en bit från mitttfåran. Zambiska kalindulan i Goodnight Bad Things är ett exempel på detta.