Den här recensionen skulle kunna uppehålla sig nästan enbart vid skivans första låt, och även om jag ska komma till att kommentera skivan som helhet så småningom kommer min text till en början kretsa kring låten Art of almost som inleder Wilcos The Whole Love. Det är inte svårt att förklara varför, jag är helt enkelt så fascinerad av låten att jag inte kan släppa den ur tankarna.

Ett inledande snärtigt trumbeat dränks allt mer i syntar och oljud och försvinner till slut helt i ett stort sjok stråkar. Från djupet stiger sen Jeff Tweedys röst – ”Oh I Froze, I can’t be so far away from my waste land” – och presenterar en melodi som tvinnar sig in i klangerna från syntarna och stråkarna på ett så självklart sätt att jag har svårt att se att någon annan skulle vara möjlig. Det som sedan följer är så simpelt och samtidigt så snyggt att det är skrattretande: vers och refräng varvas, i varje del presenteras ett nytt element som får låten att lyfta. I andra versen får basen mer utrymme och drar igång ett sväng som rycker låten med rötterna ur marken, ger den ben att dansa på. I tredje versen presenteras en ny pianoslinga. När jag var ute och cyklade häromdagen lyssnade jag på Art of Almost på min mp3 samtidigt och när den långsamt flytande pianoslingan gjorde entré i låten började jag nästan gråta för att det var så vackert – eller så var det vinden som blåste starkt i mina ögon.

Efter tredje versen skulle låten mycket väl kunna sluta med den refräng och det mycket vackra stråkoutro som följer. Men Wilco nöjer sig inte, de driver låten vidare med ett över två minuter långt gitarrsolo. Låten går från tilltalande melankoli till helvetiskt kaos. Kanske hade de ändå kunnat avsluta låten tidigare, tänker jag försiktigt för mig själv. Men det finns också något omkullkastande i låtens vändning som tilltalar. Art of Almost är bildlig på ett sätt som få låtar är, att lyssna på låten är en upplevelse som blir nästan lika mycket en cinematisk upplevelse som en musikupplevelse. Låtens vändning öppnar upp de bildliga dimensionerna ytterligare och textens berättelse om det personliga ödelandet som närmar sig blir ett med musiken.

Som läsaren kanske redan förstått är inledningsspåret kanske den bästa nya låt jag hört i år och sätter ribban för resten av albumet extremt högt. The Whole Love river den ribban, trots att det är ett album som har många goda stunder att bjuda på når det inte upp i samma hjöder som Art of Almost igen för än i sista låten One Sunday Morning (Song for Jane Smiley’s boyfriend). I tolv minuter cirkulerar låten kring samma ackordrunda, och du vill att den aldrig ska ta slut. Magin som Wilco åstadkommer i dessa två låtar, finns inte på resten av skivan, den består av vanliga dödliga låtar. För det mesta bra sådan men inget som kan mäta sig med genomsnittet på Wilcos tidigare milstolpar, t.ex. Yankee Hotel Foxtrot eller A Ghost Is Born. Men låt för den sakens skull inte bli att lyssna på resten av skivan. I I Might, Dawned on me och Standing O bjuder Wilco på rått och opretentiöst rockröj, Capitol City skulle kunna höra till de överblivna låtarna i Beatles Sgt. Pepper’s-sessioner och Black Moon är en vackert tillbakalutad låt i äkta americana-anda.

Kanske är Art of Almost och One Sunday Morning fantastiska undantag på en hyfsad skiva. Men jag kan inte låta bli att tänka att hela albumet kan ha varit på väg någon helt annanstans, någonstans dit de inte lyckats ta det den här gången. Konsten att nästan…