Artikel
2010:100:1 – 100 fantastiska låtar 2010, del 1
(Foto: Toni Kaarttinen (CC BY-NC 2.0)
Så var det dags igen. Traditionsenligt. Och traditionsenligt försenat.
Ni som varit med förut vet vad som väntar. För nytillkomna tittare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.
Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.
Nu kör vi.
Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan
- Groove Armada feat. Will Young History (Grum Remix)
När Groove Armada i originalversionen av History direktimporterar melodislingan från Bronski Beats bögsignatur Smalltown Boy, ja, då är det en tidsmarkör som heter duga. Men det var inte tillräckligt mycket åttiotal för Grum, tydligen. Graeme Shepard vrider upp alla tidsresenärsreglage ytterligare något snäpp. Lite högre tempo, lite större gester och mycket mer pastellfärger. - Andre Frauenstein Not Without You
Egentligen är Not Without You så mycket meta det bara går i musikvärlden. Det är Deadmau5 genom Dinka. Egentligen inte nyskapande någonstans, och Not Without You hade omärkt kunnat glida in på något av Dinkas båda album. För det handlar, precis som Dinka, om en fortsättning på det möte mellan progressiv house och trance som Deadmau5 rullade ut över världen. Men det är också en låt som fångat samma melodiösa vemod som Dinka. Deadmau5:s skapelse sedd via schweiziska alptoppar. Och det är högt däruppe, med landmärken som myrstora prickar, som vi hittar Not Without You. Med en melodi som låter precis som den heter. - Anthony El Mejor Mr. Fumelli
Ingen årslista är komplett utan åtminstone någon låt där stråkarna bokstavligen talat får spela förstafiol. En låt i sann Strings of Life-anda. 2010 hette den låten Mr. Fumelli. Ett lika enkelt som framgångsrikt recept: en stråkslinga som får gå på repeat i nära nog nio minuter. Ja, nästan precis så. Samtidigt är Mr. Fumelli också en i den långa raden av Deadmau5-arvtagare, med sin grund i en hybrid av trance och progressiv house. Monotont mässande. Suggestivt målande. Och väldigt bra. - Chromeo Don’t Turn the Lights On (Aeroplane Remix)
Av alla grupper som de senaste åren stått med ena benet i någon slags gitarrpop med postpunkvibbar och det andra i åttiotalets analoga ljud är Chromeo den konstellation som jag gillat bäst. Inte helt oväntat är det också de som har minst av det gitarrpopiga. Det blir för det mesta en härligt kitschig kolapop mest röstboxar och gammelskolesyntar. När en av nydiscons mesta företrädare gör gemensam sak med kanadensarna bli resultatet lite mer polerat och tillbakalutat. Det mest struttiga byts ut mot ett stabilt discobeat. Ett lite självklart som lyckat musikskaparmöte. - Michael Cassette Crockett’s Theme
Med tanke på hur sönderkramat åttiotalet blivit det här millenniet är det lite intressant att Jan Hammer inte har gjort ett större avtryck som inspirationskälla. När det begav sig var Hammer på många sätt synonym med Miami Vice, en av decenniets mesta tidssammanfattare (att det blev en film för några år sedan känns rätt självklart). Förutom själva signaturen till serien var Crockett’s Theme Hammers kanske främsta Miami Vice-stund. När Michael Cassette, eller Erkka Henrikki Lempiäinen och Matti Tapio Heininen som duons betydligt mindre Florida-minnande namn egentligen är, plockar upp just Sonny Crocketts alldeles egna tema blir det en sju minuters Ferrarifärd genom precis allt som var åttiotalet som det kablades ut i varje avsnitt av Miami Vice: sequenceröverdoser och åttabitarsmelodier. Allt förstås omgivet av en ram av pulserande neon. - The Naked and Famous Young Blood (Dekade Remix)
Det var dagensskiva-Martinas fallenhet för det huliganiga (åtminstone musikaliskt) som gjorde att jag upptäckte Young Blood. En låt som fick mig att tänka på Justice och barnkörer. Och det tänker jag fortfarande på när brittiska duon Dekades remix rullar ut genom högtalarna. Det är fortfarande stora ekande ljud som gäller, men i remixad form mer åttiotalsvibbar. På ett väldigt bra sätt. - Lindstrøm & Christabelle High & Low
Samarbetet Real Life Is No Cool visade sig bli en riktigt lyckad norsk affär. Kaxigt kantig nydisco med Christabelle som Nordens egen Kathy Diamond. När duon dessutom avrundade albumet med uppdatering av Prince balladåttiotal, filtrerat genom ett återblickande tvåtusentalsfilter, då blev det på något sätt den alldeles självklara avslutningen. - The KDMS No Sad Goodbyes
No Sad Goodbyes är så fullständigt rotad i skarven mellan åttio- och nittotal att den inte skulle kunna bryta sig loss hur mycket den än skulle vilja. Maskintrummorna, handklappningarna, hi-haten, pianot. Men hej. Vad gör väl det? För min del får The KDMS gärna stanna kvar där så länge de vill. Snyggt och tillbakalutat – men vad annat är väl att vänta med Kathy Diamond som röstciceron? - Estroe Late Night Thinking (Melon’s Winter Depression Remix)
Late Night Thinking i sin Melon-remix låter faktiskt rätt så mycket som sitt remixnamn. Som en mörk novemberkväll, när världen inte sträcker sig längre än de regndränkta fönsterrutorna. Detta trots, eller kanske just därför, att det blir nio minuter som mer eller mindre bara blyertsskissas fram med trummorna från Billie Jean. Där ovanpå droppas försiktigt varma filtar, utan någon egentlig riktning eller struktur. Som försiktigt flämtande ljus som skär igenom mörkret. Och trots att det här borde bli ungefär hur tråkigt som helst växer sig Late Night Thinking, om den tillåts, stor nog att fylla ett par hörlurar, en lägenhet eller ett helt hus. Musik att gå vilse i sina tankar till. - Hans Zimmer Mombasa
Min första tanke när jag hade sett Inception var: â€Var det inte rörigare än så här? Jag har sett alla säsonger av Lostâ€. Min andra tanke var: â€Jag ska nog se den igenâ€. En stor del av Inception, som så ofta när det handlar om film, var förstås musiken. Men trots att det var Hans Zimmer, en filmmusikfavorit sedan Rainman, som stod bakom Inceptions ljudkuliss så brydde jag mig att kolla in musiken. Den hade gjort det filmmusik skulle: förstärka handlingen utan att lämna något spår av sig efteråt. Det var först när Marie länkade till ett liveframträdande som jag tog mig tid. Jag blev helt enkelt överkörd av Mombasa på samma sätt som av Zimmers Hummel Gets the Rockets från The Rock. Tyvärr slarvas just Mombasa bort rätt ordentligt i filmen, men det gör å andra sidan när man kan spela Mombasa med volymen på max och skapa sin helt egna mentala film. Årets hårdaste, mäktigaste och mest ödesmättade musikaliska flodvåg.
ALLA DELAR 2010
TIDIGARE ÅRS LISTOR
Publicerad: 2011-09-05 00:01 / Uppdaterad: 2011-09-06 08:18
2 kommentarer
Zack Hemseys ”Mind heist” var väl ändå det bästa musikstycket från Inception…
http://www.youtube.com/watch?v=_cXLYxx1yBA&feature=related
#
Tack för att du gör detta varje år Ola!
#
Kommentera eller pinga (trackback).