Det känns inte alls fel att kalla 36-åriga Jonathan Wilson för ett underbarn. Han brukar spela med Jackson Browne och Robbie Robertson. Han har jobbat med Erykah Badu och Elvis Costello. Han fiser runt i kretsarna kring Devandra Banhart och Vetiver. I studion i Echo Park producerar han både Will Oldham, Johnathan Rice och Josh Tillman.

Mitt ibland allt det här är det ganska enkelt att lista ut att han spelar in analogt och att hans influenser ligger nästan femtio år tillbaka i tiden. Det är knivskarpt arrangerat och satans välgjort. Samtidigt är det nedtonat både i uttryck och melodier. De där Jackson Browne-iga melodierna som lurar i bakgrunden ges inte som helst chanser att sjungas ut. Istället jobbar Wilson med små medel. Och långa låtar. De flesta av spåren kryper över sex minuter och det är långt i sammanhanget. Samtidigt finns ju inga anledningar för Jonathan Wilson att hålla sig inom några mallar när han väl gör något helt själv.

Mallarna tappade han förmodligen för länge sen. Gentle Spirit flyter iväg åt alla håll. Långa instrumentala stycken, taniga melodier med sång och akustisk gitarr, knarkiga partier utan mönster.

Jonathan Wilson har försökt gett ut ett soloalbum förut. Han spelade in det för fyra år sedan men gav inte ut det officiellt. När man lyssnar på Gentle Spirit så låter det ibland lite rotlöst. Som om Wilson saknar någon att följa och inte riktigt vet vad han vill. Han kan så mycket, vet så mycket om vad han gör. Men han vet inte riktigt vad han vill göra eller uttrycka. Inte för att musiken saknar uttryck, men ibland famlar han. Ändå vill jag lyssna på det en gång till. Och leta tillsammans.

Natural Rhapsody