Jag är en svag människa. Jag är ytlig och ibland alldeles för lätt att förleda.

Därför började jag lyssna på Iwrestledabearonce för några år sedan. It’s All Happening släpptes 2009. Jag läste om dem och kände mig tvungen att lyssna. Det stod om grindcore, electronica, jazz och rock ‘n’ roll. Dom har turnerat med Dillinger Escape Plan och Horse the Band. Det skulle ju varit klippt och skuret.

Men det var det inte. Det fanns kanske något i den där mixen, men jag glömde snabbt bort att söka efter mer. Men nu i sommar när jag upptäckte att de skulle släppa en uppföljare, Ruining It For Everybody, fick jag upp lite av den gamla peppen igen. Kanske skulle de hittat fram till den där mixen det lovats nu?

Men jag borde inte hoppats. Det börjar redan på skivomslaget. En tårta med fimpade cigaretter och maskar på? Men jag var som blind. Jag borde bara ryggat och givit upp. Jag borde gjort det igen när jag läste låttitlar som Deodorant Can’t Fix Ugly och Karate Nipples.

Det är lätt att höra vad Iwrestledabearonce vill vara, men de är bara Insane Clown Posse. Det finns detaljer som inte är vidriga, som Mike Montgomerys trummor och en del av Steven Bradleys elektronik, men bara som enskilda delar – som del av en helhet blir det bara sörja.

På Ruining it for Everybody har de låtit Krysta Cameron finsång ta en större plats, med Men det är knappast en bra sak.

De spelar ut utbrott och skiften i tempo, de trycker in skilda genremarkörer i varje låt och de riktar sig både till publiken som vill höra en hårdrocksmelodi och de som vill gasta med i ett utfall. De låter som en marknadsundersökning för collegethugs som inte blivit tillräckligt curlade. Fy fan.